Grefven af Haga rådfrågande zigenerskan om sina framtida öden;
Maria Stuart gående till döden: en bild, så rörande, att jag icke kunde återhålla utropet: olycklig för sin skönhet! och inom mig önskande att de tre röde männen kunnat komma henne till hjelp;
Kalifen i Bagdad, skummande af raseri öfver enleveringen ur seraljen, hvilken verkstälts af don Juan med tillhjelp af silkesstegen;
Kardinal Mazarin besökande Narcisse Rameau å dårhuset;
Carl den tolfte vid Fredrikshall i det ögonblick den dödande kulan träffar honom; jag kom dervid att tänka på Tegnérs sång, i mot- och medgång lika;
Erik den 14:des barn, ett offer för brödraskulden, sägande fäderneslandet farväl;
Ludvig den 14:de och madame Maintenon, öfverläggande om en “lettre des cachets“; och slutligen den härliga trion Andersson, Pettersson och Lundström, jublande öfver den erhållna lottsedeln.
Sedan den sällsynta hustrun, jag menar markisinnan, betygat värden allas vår tack för en konstnjutning lika sällsynt som en flicka som inte vill gifta sig, återvände vi till salongen; jag hade nu i kikarn att få veta något om herr Jönssons äfventyr i Spanien, i hvilket afseende jag vände mig till Ferdinand Cortes, som stod försjunken i betraktande af en grupp i marmor, Aurore och Polixena, men den gamle tvärviggen låtsade ej höra mig, och hade icke sennor Ruy Bias tillstött, hade jag väl i detta nu varit lika okunnig derom, som skomakarn och grefvinnan, att deras förtrolighet skulle ge anledning till giftermål efter trumma. Egentligen fick jag icke veta något annat än att kapten Roqvefinette öfverraskat herr Jönsson, då han begagnade sig af fruntimmersstegen för att komma upp på en balkong; att följden deraf blef en duell på spanska, och då konstnärens hämnd icke var tillfredsstäld dermed, han måste ge denne fullmakten på lyftandet af en större penningsumma. Under det man föredrog ett nummer ur den afbrutna offerfesten, sade jag värden farväl; jag ber tusen gånger om förlåtelse att jag tröttat er, invände han artigt och uppmanade fostersonen att söka rätt på min rock.
Ehuru det hör till goda tonen i Stockholm att vara maklig af sig som den hundraårige gubben, och jag bort till en hvilodag använda den dag jag, stäld mellan den gamla och nya tiden, hade qvar af mitt vistande ibland bedragne bedragare, hade jag emellertid icke blifvit väckt om morgonen förr än jag åter störtade ut i verldshvimlet, och för att få omvexling i programmet, beslöt mig för att taga en modern pension i skärskådande. Som ni vet, har Emilia Galotti flere gånger inbjudit den vandrande riddaren att göra henne den äran, men både när jag gjorde resan på repartition och ensam besökte Stockholm för flera år sen, hade, tack vare att man gör så godt man kan och inte som man vill, visiten uteblifvit. En glad öfverraskning skall jag derföre nu bereda henne, tänkte jag, och, lifvad som putsmakaren då han gisslat sina vänner i epigrammet, styrde jag kosan till norr. I Tyskbagarebergen fann jag hvad jag sökte och mottogs med mycken hjertlighet af pensionsfrun och magistern, jag tror att hans namn var herr Klam, och efter presentation för språkmästaren, monsieur Hercules och de unga eleverna, den vackraste rosenbuketten jag hittillsdags sett, åhörde jag föreläsandet af 3:dje delen 1:sta kapitlet ur historien om Napoleon och general Bertrand på S:t Helena; och jag får tillstå att pensionärerna i S:t Cyr, som jag lärde känna vid pariserpojkens bröllop, icke voro mera fransyska än dessa. Knappt var lektionen slut förr än de båda systrarne, Rosa och Violetta, lika hvarandra som två droppar vatten, med full hals ropande vår gode gudfar, omringade mig, och hvar för sig vigare än lilla katten, beröfvade mig den ena kyssen efter den andra; ett kärleksäfventyr kunde icke vara hjertligare, och hade salig grefvinnan sett mig i detta ögonblick — ett minnesblad för hela lifvet — så hade hon väl, som alltid retade mig med att den rätte kommer nog, häri sett början till en kärleksintrig. Som en sanningens vän må jag bekänna, att jag var lika generad som Frontin gift ungkarl, men min förlägenhet ökades ännu mer när Thomasine, Valentine, lilla Fadette, Valerie, Celine, Armide, Emma, Griselda, Delphine och lilla Julia och Gud vet hvad de hette, de sötungarne, erbjödo mig vänskap i döden, och, följande det goda exemplet, ville ge mig hvar sin kyss. Mitt öde var mig emellertid icke bevåget, ty just som ålderdom och dårskap beredde sig att leka röfvarhöfdingen, det vill säga tillegna sig de dyrbara skatterna, inkom den fulaste af de sju och flickornas allt i allom, jungfru Lena, och bjöd mig in till den gamla mamsellen Flora eller Nora Becker på ett glas vin. Jag fann pröfvostenen mycket hård, men tröstad deraf, att jag blifvit hedersledamot i flickornas studentförening, höll jag modet uppe som den gamle fältherren, och gick så tyst till målet som en skådespelares gång genom lifvet.