— Låt de döda hvila, min bror, fortfor morbror P. och vändande sig till de begge döttrarne i huset, som hviskade om fortsättning, yttrade han skalkaktigt: jag tror ni ären lika nyfikna som två unga fruar, jo, sådana äro flickorna, men det är inte mitt fel att ständiga hinder möta berättelsens gång, kotteriernas magt är ju så stor, att om jag också hade kungens befallning att tala, de nerfretlige alltid skulle få tillfälle att bereda motgång på motgång, ty man kan hvad man vill i våra oroliga tider.
— Kors, jag tror onkel är diplomat, afbröt Rosita, ni går åtminstone så illa åt de farliga fruarne, att inte en gång regeringens ombud kan rädda dem från nederlag, men jag vill våga de tjugu kopek silfver jag fick af tanten från Helsingfors att liksom tillfället gör tjufven, de skola hämnas på er, om inte förr då onkel sofver sin middag; var derföre på er vakt, så att ni icke som vid ett riksdagsmannaval, jag tror det var i Söderköping, ännu en gång blir öfverlistad af de valberättigade damerna, hvad skulle ni säga om ni vaknade som ett fångadt lejon?
— Jo, att ingenting är omöjligt för en blåstrumpa, och då tidsanden är så bakvänd, jag liksom den puckelryggige friaren skulle finna mig uti att medelmåttig och krypande behåller fältet. Och är Neckens dotter nöjd med denna förklaring, så gör jag som den vandrande juden, ger mig i väg på nytt. Morgonen efter den dag full af surpriserna jag nyss skildrat, hade jag icke väl gjort mig fin som edukationsrådet, då jag mottog en bjudning från familjen Trögelin att på aftonen bevista en soiré i Kåkbrinken och då jag hos dem funnit mig såväl som hittebarnet hos Konjander, lät jag helsa att jag vid mottagningstimmen skulle ha äran infinna mig. Strax derefter gick jag öfver till perukmakaren Leonard för att friseras i håret; man samtalade der om en hustru, som kastar sig ut genom fönstret, men då jag berördes mindre deraf än Carl den 12:te på ön Rügen af bomberna, gjorde man processen kort med mig och affärdade mig med snedare blickar än Peter den store och hans son betraktade den polske flyktingen; jag tog emellertid pröfningen lika lätt som Sandels attacken vid Wirta bro och gick att hos mamsell Ella Rose, få mig en kopp kaffe, kaffe — förbjudet af läkaren i all ära. Under det jag intog min frukost läste jag med mycket intresse en artikel om den orientaliska frågan, särdeles väl skrifven af A. F. och en s. k. ledare om kaffehuslifvet, hvari vederbörande upptuktades för det att ingenting göres att förekomma att den unge handtverkaren eller fabriksarbetaren förledes till orgier, hvilka endera sluta med sjelfhämnden eller också ett besök på dårhuset; jag gaf författaren rätt deri, att det var en farlig glädje man bjöd den oerfarne, och att hvar en menniskovän, som afslöjade sirénen och gaf den helsosamma varningen: se men låt bli, vore förtjent af samhällets tacksamhet. Under det jag derefter höll på att studera den egendomliga dagblads-annonsen, uti hvilken tre friare af olika lefnadsställning erbjödo två enkor, sina hjertan, öfverraskades jag af den gamle spelaren löjtnant Cato von Eisen och den anonyme teaterförfattaren, Doktor Human, hvilka, mera lifvade än de båda Figaro, hade inkommit för att rekreera sig efter en afton i Humlegården. Ni må tro att inqvarteringen generade mig betydligt och jag önskade jag hade haft trollmössan på hufvudet och lyckans galoscher på fötterna för att täfla med den osynlige älskaren; men det var ej så väl; i stället tvangs jag att ta en absinth, som lilla Nanette serverade, och så godt jag förmådde besvara Eisens näsvisa frågor: hvad tänker ni om Ryssland? och: hvem blef rådmanska? liksom det rörde mig, och, upprigtigt taladt, ansåg jag mig icke lika illa deran som studenten och grefvinnan när mannen och pistolen hotade dem, och hade jag icke tillgripit den nödlögnen, att kungens läkare förbjudit mig all extravagans, hade jag tvungits att bevittna huru han förstör arfvet efter sin tant. Försatt i det fria som kanariefogeln styrde jag kosan till Norrbro för att ta några Stockholmstyper i betraktande, och ett lyckans barn var jag, som bland andra fick skåda den nye kommendanten, general Eldhjelm, en man som eröfrat rika lagrar bland Spanjorer och Portugiser — de eleganta söndagslejonen, bröderna Philibert, i mitt tycke en förbättrad upplaga af charlatanerna, och slutligen den ryktbara mamsell Bager, som syntes djupt bedröfvad öfver sin förlust på fästmanslotteriet; ja, industririddarne voro äfven talrikt representerade; men föga böjd att betrakta dem, gick jag öfver till den musikaliske skräddaren och lät honom ta mått på de klädesplagg, rock, väst och byxor, jag nu bär på mig. Jag satte mig derefter upp i en omnibus och for liksom abbén på äfventyr än hit och än dit och först då jag åkt ett stycke upptäckte jag att min granne i omnibusen var kusin Raoul, tanddoktorn, hvilken gladde sig åt vårt sammanträffande och fryntligt yttrade: jag har lemnat min hustru och min paraply en liten stund hos modehandlerskan, medan jag besöker en clairvojant för att få veta om Janes mission skall lyckas hos den schweiziska familjen, ty derpå beror hennes förening med den unge kassören. Om jag varit anden Lumpacivagabundus, är det möjligt att jag vid afskedet haft klart för mig hvarpå allas gudson syftade, nu deremot var jag lika okunnig, som mulatterna, men föga generad deraf steg jag ur och gick att taga Birger Jarl i betraktande; jag kunde icke annat än skänka bildhuggaren min beundran för hans mästerverk, men deremot förargade det mig att man rest den vackra bilden på något liknande en kamin eller rättare kakelugn. Passerande sedermera Vesterlånggatan, Skeppsbron och Blasieholmen, hade jag godt tillfälle att se hur tiden gör underverk och huru mycket staden vunnit i utseende genom metamorfoserna. Huru en konung bygger hus fann jag vid betraktande af National-museum och jemväl att der — på väggen stor smaklöshet är rådande, vare sig att stenhuggaren eller den gamle målaren haft sin hand med i spelet. I mina reflexioner häröfver, om ni så vill en episod ur konstnärslifvet, väcktes jag plötsligt af någon som ropade: nej, se kometen! och lika nyfiken som småstadsfruntimmerna under resan till förmälningshögtidligheterna, blickade jag upp mot himlen, djupblå som ögonen hos regentens dotter, men såg inte ett dugg, det var ju ett fenomén; jag erfor sedan af skeppsgossen ombord på skonerten fästmön från Bremen, att en schåare, som deltog uti spelet krona och klafve, ville dermed afleda uppmärksamheten på ett slagsmål emellan några Fransmän och Ryssar, hvilka anfäktades af spelsjukan och genom snålhet och list försökte att ruinera hvarandra. Att den okände sonen lyckades i sitt företag är lika visst, som att Pepita i Abdera gjorde fjasco, men om Dackefejden efterföljdes af en förlikning, det är mig obekant. Observerande att skarpskyttarne under tiden samlat sig i Kungsträdgården, för att afgå till Jägmästarebostället, skyndade jag dit för att såsom den främmande begapa dem, men öfverraskningen af William och Emma, som stötte mig i sidan med Oscars paraply omintetgjorde emellertid detta och jag uppmanades att i stället göra bror och syster sällskap till de berömda bröderna Foster för att med min skärf bidraga till källarmästarns recett. Jag tror farbror är qväkare utbrast William då jag förbigick supen vid smörgåsbordet, ty allt ifrån den dagen, då vi firade fastlagsgillet och den satans vestindiefararen lade an på att få mig lika säll som den förtrollade prinsen, har jag insett att den gamle ynglingen mår bäst om han afstår från den dryck, som alstrar de fleste brottslingarne, jag låtsade derföre inte om piken af informatorn, utan jag sysselsatte mig med omeletten, som serverats af lilla Mathilde, och för att hedra den 2:dre Maj, min födelsedag, sköljde jag ned den med en butelj vin. Under middagen meddelade Emma mig hvilka bryderier på en födelsedag hon hade för någon tid sedan, och att hon i sommar skall återställa sin helsa vid ett bad; skönt, tänkte jag, det är för föräldrar bästa sättet att skaffa sig måg, och för flickorna att vinna genkärlek eller död; men högt yttrade jag: ja, när man kan följa med goda slägtingar och pengar icke tryta, så är det som sig bör. Efter intaget kaffe, till färgen kanske något mörkare än de begge kreolerna och i smaken icke en bit bättre än det vi få i skogvaktarestugan, skildes vi åt, och då jag hade all anledning utbrista: kors hvad tiden slinker! lät jag vid hemkomsten, genom dottersonen till portvakten, beställa mig ett ekipage och for, stoltare än den siste onkeln från Amerika, direkte till Trögelins. De bo särdeles charmant en trappa upp och på nedra botten, och man kunde med Beylon tro sig inandas en timmes hofluft då man inträdde i stora salongen, smyckad som den var med tropiska växter och en grupp i marmor, 1846 och 1946, signerad Ba Ta Clan och placerad på en piedestal, skänkt af vännen Grandet i Paris, samt taflor sådane som Richelieus första vapenbragd, Wallensteins död, en scen ur Carl den 12:tes ungdom, Axel och Wahlborg, Carl den 9:de, Drottning Christina vid 16 år och Carl den elfte, de tre sistnämnde med verklig talang målade af våra utmärkte konstnärer, Professorerna Emanuel Svedenborg och Thorkel Knutsson. Trögelin och hans hustru, en fröken de la Siegliere i sig sjelf och som han hemfört från slottet Toto i Frankrike, voro idel uppmärksamhet mot sina gäster, som utgjordes af grefvarne Klingsberg, presidenten och kyrkoherden, Polkander och hans fru, bröderna Stix, doktorn och apotekarn, Judinnan Deborah, vanligen kallad drottning Bell för sin skönhet och förmögenhet, grefve de S:t Germain, fruns kusin och af Trögelin benämnd min hustrus andre man, fruarne Montanbreche för första gången i Sverige, tant Bazu, på spe kallad stamfrun, onkel Sam, den svarta doktorn från Brasilien, tre kryddkrämare eller så kallade grosshandlare Bark, Park och Stark, samt i öfrigt några unga damer och husarer hade jag så när sagt, herrar förstås, hvilka samtlige förde sig med sådan elegans, att man trodde sig vara på hofvet i Abdera. Efter intaget té förevisades en tableau vivant, nej, det var allt två, den ena föreställande målaren och modellerna, och den andra Brahma och bajaderen; följde så Drilléns operett, con amore utförd af Trögelin sjelf, drottningens gemål, en friare till Deborah vid namn marquis de Villemer, Laila Rookh och Calle Glader, en herre utan frack och med besynnerliga fasoner, samt en ung flicka, om hvilken det hviskades att hon gifter bort sin mamma. Sedan några förfriskningar intagits och salongen omordnats, skyndade de unga att i balskorna tråda dansen vid musikens toner och under uppehållen fick man njuta af Fortunios visa, föredragen af Giboyers son, och en saga af drottningen af Navarra, framsagd af kapten Puff. Efter de båda föredragens slut, af hvilka sagan hade förstfödslorätten, ämnade jag lemna salongen, då någon hastigt närmar sig mig; jag vänder mig om, och finner att det är fru Bazu, lika framfusig som ett herrskap som ser på rum; ändtligen är mannen från södern fången, utropade hon, och ni slipper icke lös som den unge arrestanten, förrän ni har skänkt mig några ögonblick. Jag har icke sett er sedan en konsert i landsorten för tre år sedan; ni ser ännu lika ståtlig ut som borgaren adelsman, och skälmen sitter qvar i ögat, som på den tiden ni spelade den lille matrosen; det var en härlig tid, inte sant, och hvilket hänförande lif som fördes hos våra bundsförvandter, de båda grefvinnorna, för hvilka ni svärmade och förtroligt benämnde kung Märta och drottning Christina; hvad säger ni nu om sällskapslifvet, är det icke lika stelt och tråkigt som vallfarten till Plöermel och saknande alla ombyten eller rättare omvexling, tröttande genom de löjliga mötena mellan personer af olika sfer? Se till exempel på våra unga fruar Montanbreche: hvem är den fulaste är svårt att afgöra; står det icke att läsa i blicken hos dem: hvem är narrad, om icke du och jag? och tycker ni icke att de ha en viss likhet med gräshoppan och myran? den ena far ju omkring som om hon vore af kautschuk och den andra seglar fram som sömngångerskan. — Ni menar sömngångerskan gift, invände jag skrattande ... och den der stela damen med blommorna i håret ... hvem är hon? måste jag ovilkorligen fråga ... Jo, det är en fru Estrella di Soria, f. d. Rosen i S:t Flour och nyligen förlofvad med köpmannen i Venedig, Marco Spada, är hon icke ryslig som en vintersaga? och för att råga måttet, hvad säger ni om fruns kusin? Han lider visst inte af för mycken glädje, stackars karl, och diplomaten mot sin vilja kan icke vara mera generad än han; tacka vet jag i vår ungdom, då fans det glada gossar och flickor, och man satt icke som syrsan i ett hörn och teg i hjel sig; men så voro en herre och ett fruntimmer inga maskiner heller, om någon ropade: kom! störtade man utan misstroende och list i nöjenas hvirfvel, liksom Richard Lejonhjerta i striden. Jag svarade att hon hade onekligen rätt, men inseende att jag genom tantens glömska af det passande kunde råka ut för något obehag, bjöd jag farväl åt penningar och gamla anor och gick att betyga herrn i sitt hus min beundran öfver hans stora skicklighet i konsten att vara teaterdirektör. Knappt var det gjordt, så presenterades jag för en herre vid namn Wilhelm Tell, hvilken anhöll att få taga ett parti schack eller ett parti piquet med mig; jag föredrog det senare, men då jag, lyckligare än Robert af Normandie — det hörde till undantagen, att jag ej hade fjorton ess och tre kungar, tre damer på min hand — vann den ena kronan efter den andra lättare än herr Hummers 73 öre försvunno ur hans börs, gick det min motspelare så till hjertat, att den otålige plötsligt visade mig den oväntade synen af en äkta man som gråter. Jag blef mera förlägen deröfver än öfverstens måg, när han måste tillstå att han hyr rum af sin betjent, och visst är att upprättelsen ej skulle uteblifvit, hade icke Trögelin fått fatt i mig och fört mig till ett paradis på vinden, (så benämnde han sitt arbetsrum). Vi försågo oss der med ett glas punsch och genombläddrade som hastigast dagboken öfver hans resa, som han förärade mig för att gubbarne skulle få del af den. Ack, den Trögelin, hvad har han icke upplefvat på kontinenten och i England. Ja, ni kan sjelfva dömma, om ni har litet tålamod; se här hvad han skrifver: under mitt vistande i verldens hufvudstad blef jag, som den mest framstående Svensken i Paris, inbjuden att tillbringa en stund hos Diderot, hvarest jag presenterades för sådana storheter som skalden Gringoire, författare till Richelieus memoirer, Hertig Job, Don Carlos, Orleanska Jungfrun, Prinsessan af Trapezunt och Johanna af Montfaucon, de senare visserligen endast trenne skådespelerskor vid namn Adrienne Lecouvreur, Adele de Senanges och Eulalie Pontoise, som utförde nämnde roler på stora operan, men så intagande, att till och med den girige kalifen på äfventyr blifvit dårad af dem och stält nyckeln till kassakistan till deras förfogande. Monsieur Diderot hade den godheten att föreläsa ett giftermål under Ludvig den 15:des tid och skalden Gringoire att föredraga sina båda sånger: slaget vid Marseille och lägret för Montauban, hvarjemte fröken de Senanges med sådant behag sjöng den stora arian ur Lucretia Borghia, att jag blef så hänförd, som när underprefekten roar sig. Ett par dagar derefter blef jag af herrar Marton och Frontin anmodad att närvara vid öppnandet af testamentet och skiftandet af arfvet efter herr Plumet, den polske juden, som hade en slående likhet med Mumbo-Gumbo. Gonggong den store, och vid sin död efterlemnade bland annat slottet Montenero och qvarnen vid Marly, uti hvilken senare man påträffade fem millioner i en vindskammare. Om den gamle, som under en julnatt föråt sig på smörtårta — sen er i spegeln, gourmander! — är den sägen allmänt gängse, att hade han icke innehaft hin ondes skägg, som han röfvat från en munk i klostret Castro — han blef sålunda den ondes besegrare — när den nya garnisonen, bestående af Villars dragoner understödde af frondörerna, stormade det för att befria hvita frun, så hade han aldrig blifvit så rik. De okände arfvingarne, vanliga hvardagsmenniskor i öfrigt, voro legio och ibland dem med hvilka jag samtalade erinrar jag mig såsom de originalaste mäster Galoschard och hans hustru, som varit egare till värdshuset i Adrets, men sedan femton år i Paris lefde på sina räntor; madame Angelique Duval, f. d. Rosenjungfrun i S:t Pierre och för en kort tid gift med engelsmannen Paul Clifford, (om det var rätta sättet att grundligt lära sig engelska, lemnar jag derhän), och den hedersmannen Richard, hedrad med namnet af den fransyske Rochus, hvilken, glad att få återse skomakaren i Damas, utropade: låt oss omfamna hvarandra, Folieville! och gjorde det med sådant eftertryck att de båda genom puffen förlorade balansen och i fallet drogo med sig muraren Jerome och kapten Belrond, som voro inbegripne i ett lifligt samtal med monsieur Jovial, stadstjenare och poet på en och samma gång. Sedan de åter kommit på benen uppstod ett litet gräl emellan muraren och bankiren, och det är mer än troligt att hade icke morfar Guerin och herr du Calumeaux, en systerson till advokaten Raymond, trädt emellan, så hade här, liksom mellan fransmännen i Algier, en sammandrabbning egt rum och en illustration erhållits till ordspråket också många vänner, litet vänskap. I sällskap med vännen Constant besökte jag en dag samlingarne i Louvren och med verklig hänförelse betraktade jag bland andra bilderna af konung Henrik den fjerde, Ludvig den elfte, Richelieu, Anna af Österrike, Catharina af Medicis och Maria Leczinska, med finess och mästerskap utförde af Rafael Sanzio, Salvator Rosa och Correggio, och jag tillstår upprigtigt att det kliade i fingrarne på mig, liksom hos Carl Sabelträff och hans rivaler, när de hindrades från duellen i månskenet, att icke få anamma sådana godbitar som Henrik den 3:dje och hans hof, Gustaf Adolf i München och den förtjusande Hertiginnan de Nangis. En annan dag gjorde jag ett besök hos handelshusen Lecardonel och Peponet, och då dessa äro stora konsthandlare, förledde de mig till inköp af Hin ondes altartafla, målad af Jean Durand, koncerten på hofvet af Coliche, korsfararne af Latude, lumpsamlaren af Marie Michon och korrespondensen af Fanchon; jag var äfven spekulant på Euryanthe, staty i marmor, och en kolteckning benämnd årsrevyen eller nyårsnatten 1857, men en satans engelsman, lord Davenant, stel och styf som den döde gästen, knep den medan jag betraktade slottspaviljonen i Tuillerierna, orsak nog att jag blef rasande på engländarne i Paris och önskade att kommunisterna måtte ge dem en åderlåtning. Liksom under mitt besök vintern 1848 och 1849 skulle jag äfven nu råka ut för ett missöde; stående en dag vid Saint Martin-kanalen och skådande huru en arbetare med tillhjelp af ringaren i Notre Dame höll på att uppfiska konstnärens hustru, hvilken dränkt sig af sorg öfver obesvarad kärlek hos Amerikanaren, hör jag någon bakom mig yttra: senora Pepita, mitt namn är Meijer; nyfiken att få se den okända sköna, vänder jag mig om och finner en parisiska i samtal med tvenne herrar; jag stod som förstenad då jag i den ene såg mitt andra jag och Gud vet om inte han var en magnetisör, ty innan jag viste ordet af befann jag mig i samma tillstånd som en sömngångare, det vill säga: jag gjorde allt hvad man befalde mig, och först när komedien impromptu var utspelad, märkte jag att genom mitt bryderi och fintlighet hos honom, jag var liksom fabrikskamraterna vid en strike, beröfvad källan till mitt uppehälle. Jag anmälde genast saken för polisministern Foualdés, men först sedan solen gått ned blefvo de tvenne statsfångarne, Gripon och Martin, anhållne tillika med deras medbrottsling Zampa eller marmorbruden, och min förlorade kassa återstäld. En middag bjuden på bröllop till familjen Requebourg, hvilken gifte bort sin dotter Clemence, en härlig kopia af rosen i Avignon, med en grefve de S:t Helène, skulle jag få upplefva ett större obehag än under ett äfventyr i norska fjellen för några år sedan. Jag borde visserligen bevara det tillika med andra pariserhemligheter, men då jag hatar charlataneriet, det må finnas hos hög eller låg, vill jag vara lika sanningsenlig som farmors kärleksbref. Jemte mig voro till festen inbjudne grefve de S:t Georges, baronessan de Blignac, familjen Renneville, chevalier de Maison Rouge, abbé de L’Epée, markisinnan Louise de Lignerolles, brudens tant, samt fröken Seraphine de la Faille och hennes kusiner Rose och Marguerite. Bruden var hänförande i sin rika drägt, och endast mot brudgummen kunde göras den anmärkningen att, ehuru han förut fört på läpparne henne .... eller döden, han nu syntes mera kall och likgiltig än bonden rik och åter fattig. Sedan bröllopsgåfvan blifvit aflemnad, framlades äktenskapskontraktet till undertecknande, men vare sig att brudgummen marterades af kärlek och ånger, allt nog, han syntes tveksam; slutligen tilltvingande sig ett lugn, värdigt den svartsjuka hustrun, satte han sitt namn på papperet och öfverräckte pennan till den sedesamma dottern; men, o fasa, i samma ögonblick hon underskref sitt namn, flögo salongsdörrarne upp och polislöjtnanterna Babiole och Joblot inträdde, förklarande grefve de Saint Helène för sin fånge, såsom varande en af de efterlyste galerslafvarne och ombringaren af den mans lif, hvars namn han bar. Nu blef ett uppträde öfver all beskrifning, man dånade här och man dånade der, bruden likväl undantagen, som slet kronan och brudslöjan från sitt hufvud, trampade brudsmycket under fötterna och, tagande armringen från sin plats, kastade den, åtföljd af en förkrossande blick på brudgummen, hvilken stod så tillintetgjord som urmakarens hatt blef af den svartsjuke äkta mannen; följde så en reprise af det gamla lejonet vaknar, i det svärfadern i raseri sönderref kontraktet och förklarande mannen ungkarl och hustrun enka, befalde den djefvulske äfventyrsjägaren att genast lemna hans hus. Naturligtvis åtskildes sällskapet strax derpå och först ett par dagar derefter fick jag veta af Michel Perrin, den fattige poeten, som bar Marguerites färger, ehuru det var kändt att ibland Gimblettes friare han var den ifrigaste, att om icke Louis och Walborn, Molincharts grannar, genom Pomponette och Pompadour, hvilka tjenade hos vikomtess Hortense de Robertville, fått veta att vid ett tillfälle Clarence anförtrott Jean och Madeleine att hon nyårsnatten i år i sällskap med Felix och Stephanie öfverraskat lilla Joujou då denne utan heder och penningar förrådde för Rataplan sin herres, den verklige Saint Helènes kärlek till storfurstinnan, hvarigenom hans försvinnande ansågs stå i sammanhang med den föregifna resan till Ryssland, så hade aldrig dådet blifvit upptäckt och man fått orsak att fråga: hvilken är den rätte? En skön bit Pariserlif, i sanning! Här afbröt morbror P. läsningen af dagboken och yttrade: Jag tyckte jag, att när jag för några år sedan på ett bröllop i Paris hos familjen Benolton blef god vän med den nye öfversten, hertig de Lauzun, prinsen af Conti, monsieur Claude Gevert, den ryktbare skräddaren naturpoet och en spanjor Don Pasqval de Rigoletto, den okände beskyddaren af engeln i sjette våningen, mademoiselle Norma, samt hade äran föra markisinnan de Villette i en promenad och dansa en française med den snillrika författarinnan Marie de Sévry, jag tyckte, säger jag, att jag kunde vara stolt, men Trögelin öfverglänser mig ty värr, liksom Corrigedoren en vanlig smugglare.
Dock nog härom, hör vidare hvad Trögelin upplefvat: Som jag nu hade fått nog af Paris stälde jag, i sällskap med ett litet huskors min resa till Italien, der, bland annat, jag under en timme i Pyrmont var vittne till ett giftermål på dårhuset, och hade den lyckan, tack vare reskamraten, att bli presenterad för den mystifierade brunnsgästen, greve Benjowsky, flyktingen från Ryssland, eller rättare Kamtschatka, hvilken hjelpt ur fångenskapen af de förtrogne och dragen hit af ungdomsminnen, stärkte sina domnade lifsandar. I Rom lyckades det mig med den säkra blick som tillhör ett Stockholmsgeni, att utspionera att under munkkåpan döljer sig mer än en Tartuffe, och att jesuiten, ehuru han är grym som riddar Blåskägg och i list öfverträffar en bengalisk tiger, aldrig skulle lyckas i en omvändelse, om han icke begagnade sig af tillfället när fruntimren gråta och till följd af obesvarad kärlek kasta sig i kyrkans armar; ett exempel derpå gaf just Figaros dotter, då hon, efter den misslyckade enleveringen af friaren från Mexiko lät trösta sig af en jesuitpater, som under lånta fjädrar vunnit inträde i huset, och trogen den allbekanta satsen: ändamålet helgar medlen, småningom tvang henne att för den nyvaknande kärleken offra mer än sin förmögenhet. Väl vore derföre, om man i det sköna Italien kunde en dag säga till främlingen: här finnas inga jesuiter mer. Drifven af min längtan efter äfventyr stälde jag en dag min kosa till herdarne i Campagnan, der för tillfället betade 99 får och en herde vid namn Pajazzo tjenstgjorde som vaktare, men vare sig att jag liksom en anonym författarinna icke fann något omvexlande deri eller råkat i samma tillstånd som under en nyårsnattsdröm, alltnog, jag gick på måfå än hit och än dit, och ehuru man sagt mig att det spökar i skogen eller rättare bland bergen, trängde jag djupare derin, obekymrad hvart vägen bar. I ett nu stöter jag på tvenne karlar, hvilka bjödo mig spetsen af sina dolkar — intermezzon var föga treflig — och i det den ene presenterade sig som “prins“ Fjesco, mycket artigt uppmanade mig att följa honom. Jag kan försäkra att min hustrus man var allt utom lifvad och gjorde den sorgliga erfarenheten, att han icke hade en rapphöna till vägvisare, men liksom fatalisten troende på ödet, följde jag den nye Blåskägg troget i spåren, alldeles som när jag i fjol på resan i Norge följde med gutten på ett säterbesök. Framkommen till en grotta, hvarest Corinnas ljus brann framför en madonnabild, emottogs jag af en herre, som kallades doktor Tartaglia, enligt min uppfattning Tartuffes urbild, och han hade den utmärkta godheten att undersöka, icke min helsa, (den rörde honom icke mer än det rör Ryssland att Polen blöder), — men mina kläder, och som han i dem fann något lika värdefullt som den makalösa glasskon hos Cendrillon, så täcktes den nye egendomsherrn hålla det till godo. Liksom suplikanterna vid ett afslag på sin ansökan, fann jag min näsa betydligt förlängd, men den pådiktade galenskapen varade icke länge, tack vare skrattvurmen, som kom öfver mig. I sällskap med en utländing, till utseende ej olik Erik den 14:des son, och hvilken man behagade upplysa endast hvilar här medan han väntar på sin börs, blef jag bjuden att tömma ett glas vin, så ytterst dåligt, att äfven på den fattiges julafton det bestämdt försakats, men det hade det goda med sig, att, liksom under nyårsmötet förlidet år, jag insomnade och uppvaknade först när drottning Pamorina, (så benämndes en hederlig matrona, som innehade trattoriet Salamandern), fann mig i sin källare. Om min förvåning var stor öfver att jag varit också en Orpheus i underjorden, så skulle den bli ännu större när ett par dagar derefter polischefen och röfvarchefen Rinaldo Rinaldini drabbade tillsammans, och jag igenkände i den senare den förmente prinsen, som slutligen blef afförd till tornet i Ferrara. I anledning af ett annat äfventyr får jag göra den bekännelsen, att om någon i sitt lif varit läkaren mot sin vilja, så är det jag. Då jag en dag vandrade bland ruinerna af, jag tror det var Forum Romanum, stötte jag oförmodadt på en flicka, skön som Jessonda, hvilken låg afdånad vid en pelare, blödande ur ett sår i hufvudet med handsken och solfjädern sönderrifna vid sin sida. Inseende att något måste göras om ej detta lif skulle offras på Frejas altare, tvekade jag icke att rifva några blad ur en teaterpjes, som jag nyss köpt, blöta dem i Stora Moguls essence, som jag alltid bär på mig, och lägga dem på såret, samt med tillhjelp af en bland frihetshjeltarne, som passerade förbi, föra den sårade uti ett åkdon. På hemvägen erfor jag att det var Venetianskan Yelva, som jag beskyddade, och att den vilseförda blifvit så illa behandlad af symamsellerna i gröngräset, för det hon genom svartsjuka i otid försökt att beröfva dem deras älskare, en signor Angelo Malipieri. Komne till flickans boning öfverlemnade jag henne till styfmodern, och innan jag nådde mitt hem hade jag nöjet bevittna en förlofning vid lyktsken. Endast en bjudning till Hugo, hertig af Modena, mottog jag i Rom och den gaf anledning till bekantskapen med grefvarne Strozzi och Martine samt nutidens Benvenuto Cellini, en konstnär vid namn Carlo Beati, hvarförutan jag fick höra den falska Catalani, en liflig fransyska, Fröken de Belle Isle, sjunga Necken på vårt språk. Som ett rykte spridt sig att den venetianska bravon, hvars namn jag glömt, beredt sig tillfälle till flykt ur blykamrarne i Venedig, utgjorde det samtalsämnet och, lättsinnigt nog, tog man en straffad kurtisör i försvar för hans våldsbragd. Från Svenskarne i Neapel, Siri Brahe och Johan Gyllenstjerna samt Fredrik och Christine Fridolin, ingick till mig en bjudning att bevista karnevalen der, men då jag lofvat att öfvervara festen för Lars Hjortsbergs minne i slutet af månaden, måste jag, som de fyra friarne, när de misslyckades i sitt frieri och bryderi af flera slag kom dem till del genom farbrodern rival, afstå från all tanke derpå. Från Rom begaf jag mig till Berlin, likväl under vägen gästande storhertiginnan af Gerolstein, som inbjudit mig till balen på slottet Ellerbrunn, och grefve Otto af Wittelsbach, hvilken firade sitt bröllop med liten Karin från Heilbronn, som ledde sina anor från den mägtiga Donaufrun, kejsarinnan Maria Theresia. I pickelhufvudstaden uppehöll jag mig blott en dag, hvarunder jag lyfte hos herr Ziegenpeter och Son mitt kreditiv; gjorde en visit hos Gottfrid Schläger och hans hustru, hvilka voro resta till festen för Johannes Gutenberg; tog ett museum i betraktande, der Fredrik den stores värja och stångpiska samt en autograf af den utmärkte Plato var det enda som intresserade mig, och slutligen infann jag mig hos ministern grefve von Schaumburg, hvilken fått i uppdrag från hofvet i Biberach att dekorera mig med guldkorset af dess Husorden för mitt försvar af Marie Jeanne eller qvinnan af folket, hvilken man orättvist anklagat för tillgreppet af markisinnans ring. På aftonen besökte jag teatern för att åskåda Sardanapaius, men då en herr Otto, som hade en hel familj på halsen, gjorde vistandet der lika obehagligt för mig som för engelsmännen i Ostindien under sista upproret, drog jag mig tillbaka till ett schweizeri i närheten, och afhörde ett nummer ur Iphigenia i Aulis och ur bockfoten, under det jag intog min supé. Från Berlin for jag, deri liknande czar och timmerman, direkte till Holland, men då man der bråkade om strandrätten, refuserade jag en bjudning till mjölnaren vid Harlem, och öfverreste, med en engelsk kärlek i perspektiv, till London. Min första dag försvann der lika obemärkt som veteranens jul, och om jag inte händelsevis träffat Isidor och Natalia, barn till min gamle vän bryggaren i Preston, och låtit öfvertala mig af dem att först besöka den mycket väl arrangerade giftermålsbyrån och sedan öfvervara en andaktsstund hos qväkarne, (jag kom derunder att tänka på komedien qväkarn och dansösen), så hade jag bestämdt som hårfrisörn på bal trott att mitt uppträdande här varit alldeles förfeladt. En visit dagen derpå hos mistress Siddons, hos hvilken jag sammanträffade med landtpresten i Wakefield och den snillrika lady Charlotte Brown, förändrade emellertid allt. Ingen orättvisa mer fick jag nu att beklaga mig öfver, ty bröder och kusiner invecklade mig så i kedjan af nöjen, att mitt lif blef ungefär som kärleken en dröm. Främst bland dessa ställer jag dock den maskerad, hvilken sir Hugues Guilfort gaf en afton på slottet Kenilvorth. Jag önskade jag hade varit liksom onkeln skådespelare, enär jag bland de lysande gästerna var lika bortkommen som hittebarnen, och det oaktadt jag försökte mig i tvenne roler, först som en qvarglömd chines och sedan som rajahn i Mysore. Under det jag vid ett tillfälle åskådade en kadrilj, hvilken dansades af pretendenten och protektorn, representerade af hertigarne af York och Lancaster — Richard den 3:dje, spelad af grefven af Walltron, kung Lear, lyckligt återgifven af sir Richard Darlington, samt Anna Boleyn, förestäld af lady Tartuffe, Catharina Hovard af mistress Jane Eyre, Cromvells dotter af ladyn af Worsley Hall och Iphigenie den andra af lady Macbeth, blef jag tilltalad af en herre i Marlboroughs uniform, som presenterade sig som grefve Essex och anhöll att dricka ett glas med mig hos giftblanderskan, så benämnde han lady Beefsteek, hvilken förestod ett elegant schweizeri och hade till biträde ett fruntimmer som spelade den lilla slafvinnan Cora så förtjusande, att hon förvred hufvudet på lord Novart, den gifte mannen och ungkarlen sir Francis Jonston. Vårt sällskap ökades snart genom ankomsten af Cromvells son, hvilken återgafs af Högländaren vid hofvet, Timon af Athen, spelad af en spanjor don Bruschino, och Grim Viking, under hvars mask man antog att en mycket hög person dolde sig, och hade icke senare en liten skärmytsling uppstått emellan Marlborough och Jacobiterna — jag vet inte om anledningen dertill var lordens rock, och som vi naturligtvis skyndade att afstyra, — så hade allt min son på galejan, det är jag, blifvit lika illa deran som skräddaren Fips på lustresan till Södertelje. Återkommen till salongen attackerades jag af Lazarilla eller zigenerskan, hvilken tillstält den ena maskeradintrigen efter den andra, och i det hon pekade på runstafven som hon höll i sin hand, yttrade mycket skalkaktigt: ser ni, den här är allt hvad jag har öfrigt för att få en man, men kanske ni ändå vill ta mig till hustru? Frågan kom så oväntadt, att jag stod lika häpen som friaren från landet, och hade inte Feodor och Maria Bulver, hvilka förestälde kung Edvards söner, kommit mig till hjelp, så hade utan tvifvel zigenerskan i salongerna, den förtjusande ambassadrisen, vikomtesse Walentine de Saint Wallier fått ett skämt mer att skratta åt, eller ock lärt mig inse nyttan af maskrader; nu deremot tillkämpade jag mig ett större sinneslugn än Asarne i Delphi, och sedan faran var öfverstånden störtade jag mig på nytt bland fantasi och diplomati, förvissad att jag skulle få upplefva en lika glad afton, som på den angenäma slutbalen anno ... då mitt hjerta eröfrades af den lilla sötungen Franceska, en dotter till ringaren i S:t Paul. Under de få dagar som jag sedan tillbringade i London, knöt jag ett vänskapsförbund med Richard Sheridan och Edmond Kean, och tack vare de båda direktörerna Japhet, far och son, fick jag njuta af den förres spel i Richard den andre och lord Lilburn i natt och morgon, och den senares i Shakspear kär och Fabio Fabiani uti Maria Tudor; ingalunda kunde jag tro att denna skulle bli den store skådespelarens sista role, han var ju så stark och lifskraftig, men skenet bedrar och till sin förvandling går äfven en komediant. Till sinnes som optimisten lemnade jag London och styrde kurs på Köpenhamn, och under vistandet der tillbringade jag bland annat en söndag på Amager, hvarvid jag omhuldades på bästa vis af mina kusiner Malvina och Elise, hvilka fortforo att vara lika originela som de löjliga småstadsmamsellerna; jag hade också beslutit en utflygt till Hven, der Tycho Brahes ungdom förflutit, men genom annonsen om att Jeppe på berget skulle ges å Kungl. Teatern, blef den tills vidare inhiberad. I stället beskärdes mig ett äfventyr på spektaklet; knappt hade jag inträdt i min loge, förr än den förlägne informatorn, Erasmus Montanus fick syn på mig och med full hals ropade: nej, se patron Trögelin på Afrikanskan, — Jeppe blef instäld — och tack vare detta à propos, mottogs kompositören af oxmenuetten med en dundrande applåd på begge sidor om ridån. Här är ett tankstreck satt i dagboken, upplyste morbror Per, och någon fortsättning på den, i omvexling ej eftergifvande herr Perrichons resa, fick jag icke, tack vare ankomsten af klädeshandlaren och hans måg, hvilka önskade att taga artistens album i betraktande. Jag förenade mig med dem och skrattade rätt godt åt löjtnanten och hans kalfaktor, konserten i Vesterköping, den enleverade ryttmästaren och mammas gosse med flera, hvilka hvar för sig voro af särdeles komisk effekt. Uppmanade af värden att stiga en trappa högre upp, nej, ner ville jag säga, emottogos vi i salen af en supé, lika magnifik som om den serverats af hertig Magnus, och sjöjungfrun, på nutidsspråket sjöfröken, varit hans gäst, och sedan redaktören af vårt förnämsta organ uti ett glas vin, som genom en brottslig betjent höll på att uteblifva, betygat en familj så utmärkt gästfri som Trögelins, vår tack, och de lyckliga fruarna om famnat värdinnan till afsked och återseende, skildes vi åt, mera belåtna än de fyra advokaterna, när de ej fingo mer än fyrti procent för skiftande af arfvet efter kusin Rokambole. En orolig natt blef emellertid behållningen af mitt nöje, och under löjen och tårar genomkämpade jag sådana drömmar, som att jag på herr Bouchenceours bröllop kom i häftig dispyt med herrar Martin och Bamboch angående värdet af herrar Dunanaans resa, och genom utgifvande af pasqvillet tillintetgjorde fru Michauls illusioner vis à vis familjen Poisson; det må derföre ej förundra er, att jag, gladare än czar Peter skeppstimmerman i Holland, när han med tillhjelp af maskinarbetarne fick sitt första fartyg i sjön, helsade en ny dag efter balen. Efter fullbordad toilette skyndade jag denna morgon till syskonen, Carl och Marie, för att få mig något till bästa, och som det var en fredag skulle någonting både vanligt och sällsynt hända mig. Hvem möter mig vid mitt inträde, om icke min systerson Fidelio, som, oaktadt koleraspärrningen, återkommit från S:t Petersburg, der, som ni vet, han, genom förvexlingarne af namn och person, och, jag må tillägga, ett oblidt öde, blef häktad på maskeradbalen hos de båda schweizarne Lulli och Qvinault, och, angifven att tillhöra fritänkarne i Genève, dömdes att under N:o 777 sitta fången på Kallö i ett års tid. Ehuru han funnit sig särdeles väl der, tack vare en guvernör, hvars välvilja han vunnit, och det sällskap han fick uti handsektern och kocken gjort sitt bästa att förnöja hans smak, rasade han som en Othello och svor att med de begge talismanerna guld och krut tillintetgöra det förhatliga örnnästet. Tänk på Cæsar, utbrast jag härvid, och anspelande derpå, att han snarare såg ut som döden fadder än en kraftfull Hakon Jarl, bjöd jag honom på en lord Byron från Tjäder och uppmanade honom att göra mig sällskap på aftonens spektakel, Figaros bröllop, som var anslaget till sufflörens recett. Jag hade glädjen att se det systersonen lugnade sig, och som vapen ämnade använda en smädeskrift. Komne utom dörren till schweizeriet sammanträffade vi med spanska konsuln, Don Ranudo de Colibrados, hvilken, förtjust att få se mig, helt vänligt inbjöd mig att tillbringa aftonen hos honom för att ta doktorns marionetter i betraktande, enär, så yttrade han, jag spisar middag hos min mor i dag, och sålunda ej kan se er hos mig på en sådan. Glad som styfdottern när hon fick en man, tackade jag för bjudningen, och efter att hafva förnött tiden dels med affärdandet af telegrammet till herr Dunst om inköpet af taflan Bellman i Mariefred, hvilken skulle bortauktioneras å egendomen vid landsvägen, och dels gästat några stockholmsbor på sommarnöje, som man säkrast träffar i hemmet när det regnar, och, det var sant, förskaffat mig ett par glacehandskar, infann jag mig hos konsuln, samtidigt med fröken Linda di Chamounix, hvilken lofvat föredraga några sånger ur Vattendragaren och Postiljonen från Lonjumeau. Välvilligt emottagen, presenterades jag för don Cesar de Bazano, nu varande spanske ministern, hvilken samtalade med markisinnan Adelaide Lohengrin och spanske attachéen sennor Hernani y Clavigo, för en engelsman, sir Sullivan, danske legationssekreteraren Struensée, fin och intressant som Hamlet, franske dito, vicomte de Letorières och tyske generalkonsuln Elias Regenvurm, en liten tjock herre och förvånande lik den brasilianska apan, hvartill ytterligare kommo doktor Wespe, Bruce Bey och en liten löjtnant, på spe kallad regementets dotter. I första ögonblicket tyckte jag mig bland desse vara ungefär lika liten som sparfven ibland tranor, eller som på en supé i Paris, då staden hade ingen mindre än tzarinnan till gäst, men, tänkte jag, lyckades jag vid det tillfället få namn af ambassadören, för min värdiga hållning, så skall man erfara att det arfvet har jag ännu i behåll. Med ministern öppnade jag derföre genast ett samtal om uppresningen i Barcellona, hvilken väckts till lif af de begge frimurarne, och uttalade den förhoppningen, att nattlägret i Granada måtte bereda Carlisternas undergång; sedan ingick jag i granskning af Figaros första vapenbragd, målad af Rubens i Madrid, samt kungarne på Salamis, Engelbrecht och hans dalkarlar samt kung Carls jagt, hvilka taflor, genom det sällsamma testamentet af konsulns förre värd, en herr Mondecaus eller enklingen från Paris, tillfallit honom i arf, och nu voro placerade i kabinettet. Sedan mor och son tillgodosett oss med té och klarinettblåsaren, konsulns betjent, låtit höra en fanfar, hvilken bestämdt skrämt slag på de begge kapellmästarne, om de hört den, vandrade vi af till salen, der teaterdirektören för aftonen, vår gode doktor, åtagit sig andebesvärjningen å der uppförda teater.
Då ridån gick upp framträdde Oberon och svängde sitt trollspö i luften och sedan han försvunnit liksom förposten vid en attack, framkommo så småningom för mitt häpna öga de lefvande bilderna af:
Sten Sture den yngre, hvilken, dödligt sårad genom Christina Gyllenstjerna, öfverlemnar sitt svärd till Gustaf Wasa;
Den sköna drottning Margot från sitt fönster gifvande signal till morden på Hugenotterna;
Drottning Christina och Axel Oxenstjerna, i det ögonblick den förra nedlägger sin krona;
Gustaf Adolf och Seaton, korsande sina värjor;
Erik den 14:de vid sitt staffli målande sin Catharina;