— Ni har då alltid för brådt om med edra omdömen, min fru, — svarade morbror P. — och då ni tyckes ömma för att den sällsamma sjukdomen otrohet må försvinna, så får jag föreslå att ni upprättar en skola för äkta män, på det att ni måtte få oss så gudsnådeliga som väktaren och så ytterst blyga som vestalen; jag är öfvertygad att enlevering och mord, misstanke och process snart skulle bli “en saga blott“ och ankomsten af fruntimmersriket, till hvars drottning ni vore sjelfskrifven, skulle hålla passionen och förnuftet inom tillbörliga skrankor.

— Nog vore det det rätta sättet, — sade fru P. — för att få de skilda makarne att draga jemt, men derigenom blefve man också ständigt sysselsatt och ...

— Och redde sig lika illa som polislöjtnanten med de begge tjufvarne, — afbröt majoren, som fann föga behag i kriget med onkeln — det är så säkert, som att artist och affärsman aldrig kunna förenas, eller att ett fruntimmer som har träben, med fördel kan uppträda i polkan; emellertid vågar jag anhålla att, på det onkelns hemlighet ej vidare må afbrytas med dumhet på dumhet, ni täcktes iakttaga en fjerdedels timmes tystnad, — det blir väl svårt kan jag tro, men vill qvinnan, nog lyckas hon.

— Han blandar sig i allt, puttrade fru P. och slog sig ned på en stol.

— Jag slöt, — vidtog morbror P. — med Knifvings ett blad ur samhällslifvets mysterier, och tillägger, att hvad som sedan hos oss höll munterheten uppe, det var Bullings berättelse om herr Dardanell och hans upptåg på landet, hos den glade Arrendatorn af en egendom till salu, der B. vistades förliden sommar, lurad som han blef på resan till China i sällskap med Nathan den vise. Jag har gudnås glömt det mesta, men duellen kan jag icke undanhålla er; anledningen dertill var krämerskan Bertha, hvilken, ehuru hon var förlofvad med sergeant Fredrik, mottagit en ring af den qvicke upptågsmakaren, och då de vid ett tillfälle sammanträffade i qvarnen vid lindarne, — kärleken var naturligtvis på tapeten, — tillät den vildhjernan att frånröfva sig en kyss. Det behöfdes icke mer för att Fredrik, som funnit att det är omöjligt att bevaka en qvinna, och som nu höll sig dold lik tjufskytten i de älskandes närhet, fattar eld som ett kruthus, rusar fram med en värre fart än den ondsinta hustrun och “nolens volens“ griper mannen och älskarn i strupen. Det är osäkert huru utgången blifvit om icke Dardanell, tack vare små händer, lyckats göra sig fri, och, vig som ekorren, fått sin motståndare under sig på golfvet; emellertid fick denne göra bekantskap med örfilarne och hålla till godo med förklaringen att det här sommarnöjet blott var ett oskyldigt soldatputs, eller, rättare, ett svar på hvad han gick ut att söka, hvarefter D., rädd för att vedergällningen icke skulle utebli, lemnade valplatsen, lika snabbt som min vän Cambiac, då han fann sig stående på en krutfjerding mellan tvenne eldar. Sergeanten, mörk i hågen som stråtröfvaren och svärjande på att skymf och upprättelse skulle följas åt, hade icke väl kommit på benen, förr än han jemte korpral Lustig uppsökte D. och med två ord lät denne förstå att i vägen vore den ene för den andre, och sålunda måste duellera. Nej, det är för tokigt! utbrast D., men anser ni att ett litet qvi pro qvo bör ge anledning till blodshämnden, så gerna för mig. Jag vill blott lära en herre som går vilse, svarade sergeanten, att det är farligt att leka med elden, hvad vapen väljer ni, sabel eller pistol? Två pistoler, om det kan lugna er. Godt! vi träffas om en timme utanför stugan vid Ugglesjön, och ni kan anmoda antingen Volontären eller en af Adjutanterna att vara er sekundant. Spektaklet i Kråkvinkel kunde icke väcka större uppseende än denna duell mellan rivalerna på skämt och allvar; också infunno sig vid ryktet här om veteranerna från kriget i Finland 1808 och 9, saltdirektören Daniel Hjorth och två äkta män, farbror Filibert och fiskaren Filip samt annat godt folk för att åskåda den. På utsatt tid infunno sig Don Juan mot sin vilja, herr Dardanell, och arméns barn, sergeant Fredrik, på mötesplatsen, och sedan de begge sergeanterna, det vill säga veteranerna, utstakat banan, gjorde de sig klara till aktion. Knappt var signalen framåt gifven förr än båda skotten affyrades och samtidigt träffade Bertha, som, lik den vansinniga, kastat sig emellan de begge svartsjuke tokarne, men sekundanterna hade af en kapris laddat utan kulor, dock fattade hennes kläder eld, och inom ett ögonblick stod hon som det gamla huset i låga. Vid denna syn glömde de kära sitt hat, skyndade fram till Bertha och använde, som sista utvägen till hennes räddning, att qväfva elden emellan sig. Förgäfves! äfven de angrepos af den, och i det brydsamma valet att rädda ingen eller alla, ty en af dem måste deran, föredrogo de att på en gång störta sig i vattnet. Den nya vattenkuren var förträfflig, ty inom kort stodo de åter på marken, visserligen tilltygade som om de varit på stortvätten, men dock oskadade, och det var ju en bättre affär. Vid den förtroliga aftonmåltiden, som sedan arrangerades af Bertha, lärer förlikningen ingåtts mellan de båda romanhjeltarne och till och med beseglats med broderskyssen, och visst är, sade Bulling, att den trettonde Juni, som varit orsak till missämja och försoning, icke så lätt skall utplånas ur minnet hos de begge ogifta. Under denna berättelse, vexlande af allvar och humor, hade vi hunnit tömma vår andra butelj, och då vi fruktade att oupphörligt utföre det skulle bära hän om vi reqvirerade mera, (i denna svaghet äro den rike och den fattige lika), beslöto vi att i stället intaga en liten enkel supé. Vi hade nätt och jemt fattat detta beslut, lika vigtigt som en arfs- och kärleksfråga, då vi öfverraskades af herr och fru Tapperman, hvilka, åtföljda af sina tjusande döttrar Agda och Diane, värdiga att utgöra två modeller till Maria och Magdalena, inbjödo oss på ytterligare en flaska punsch, enligt min uträkning den tredje, men det var lika omöjligt att neka att emottaga bjudningen, som att afslå en nyårsgåfva af den farliga tanten. Nu är hin lös, hviskade Bulling — tre för en, det är alldeles för mycket, ty jag känner mig hetare om hufvudet än älskaren på vinden; du vet inte du, att jag förut firat en födelsedag på gäldstugan, den renommerade sjuttifyran, der min gamle vän kapten Roland sitter fången som lilla apan derborta, och har till rumkamrat den gamle skådespelaren Hans Helling, hvilken nedskrifver sina minnen under titel trettio år af en spelares lefnad. Nå, än sen, svarade jag, der man tagit sot skall man taga bot, och visar du dig icke lika säker som betjenten professor, så spår jag att om smädeskrifvaren eller den firade tidningsredaktrisen får syn på dig, en af dem gör dig till hjelten i en novellett benämnd en herre med otur eller dylikt; ty, som du vet, skilja de aldrig mellan sken och verklighet. Ja, du har rätt, man måste vara filosof om man inte skall gå i qvaf, som de begge drunknade, invände Bulling, i det han blef kry som studenten i Småland och under det vi klingade med mor och döttrar underhöll oss med berättelserna om aprilnarrit han stälde till med blekingsflickan, och som slutade så, att artisten och aristokraten, oaktadt de vunnit hennes gunst med dukaten, blefvo alldeles som studenten i klämman, körde på porten af svärmodern och mågen; hvad han uträttade för storverk i nyårskomitén, hvarest jernbäraren gaf honom hederstiteln den politiske kocken, och slutligen huru han åvägabragte en försoning emellan frun af stånd och frun i ståndet, den förra hade nemligen retat den senare med utropet: bort med stånden, och som ett välvilligt erkännande af deras tacksamhet en nyårsafton erhöll till present de begge pomadorna inneslutna i il bacio för piano. Det har jag gjort en visa om, tillade B., och om recensenten och djuret i en person, jag menar den giftige tidningsskrifvaren, notarien Guerin, hvilken icke kan förlåta mig min lilla novell, en notaries olycksöden, icke sablar ned den helt och hållet, (i så fall unnade jag honom en flägt af ridspöet), skall behållningen deraf tillfalla de förtryckta, det vill säga Sven och liten Anna, som förskjutits af föräldrarne för det hemliga giftermålet. Magisterns omvändelse till spik nykter hade satt mig i förvåning, och oaktadt jag tog en pris ur min snusdosa, återkom jag ej från den förr än en husdräng med bildning, det är en vaktmästare, anmälde att supén var serverad. Nå, gud vare lof, bordet är dukadt! utropade Knifving, i det han, ungefär så säker på benen som fregattkaptenen under stormen på hafvet, styrde hän till och bjöd fru Tapperman sin arm. Om förlåtelse! Jag bjuder min major, jag, svarade hon skälmskt, med betoning af det näst sista ordet; alltid stolts Elisif, puttrade Knifving, men det är ursäktligt när hon är från Grenna. Ja, så äro de alla, svarade Bulling, men en man med ett namn som du, bör icke förarga sig öfver en mjölnarfröken. Komne in i matsalen, i prakt täflande med den vackra riddarsalen på slottet Luxeuil, läto vi oss maten väl smaka alldeles som visst folk en svafvelpredikan af läsarepresten när han friar till pastoratet, och tack vare flickornas upptåg, à la Marinettes små skälmstycken, med sina farbröder, stod glädjen så högt i tak, som om de muntra fruarne i Windsor gästat Hasselbacken. Men äfven den högsta fröjd har sitt slut, så äfven denna, och sedan mellan bröderna, de bortbytta hattarne kommit till rätta, begåfvo vi oss på hemvägen, om icke med fullt så ståtlig hållning, som regementstrumslagaren vid Svea Gardet, dock vida bättre än när vi i påsk med byspelmannen i têten kommo från mjölnarvargen och genom en skavank hos en hvar gjorde sådane komiske pas att de begge Crispinerne skulle blifvit förvånade om de sett vår lyx och obestånd. Under vägen yttrade Tapperman till mig, att min hustru vill ha en syssla åt min äldsta dotter, romantisk som Preciosa, emedan hon börjar bli för gammal i huset och sedan båda flickorna blifvit studentskor, hon fått ett så stridigt lynne, att de sämjas ej. Jag borde visst inte blanda mig i min hustrus affärer, tillade helt blygsamt den narrade filosofen, men om du i landsorten får se att i tjenst åstundas en bildad dam till sällskap eller dylikt, torde du ha i minne min älskade théblomma. Jag kan verkligen vara stolt öfver henne, ty utom det att hon skrifvit en historia om fyra dagar af Konung Gustaf den tredjes regering, har hon äfven försökt sig som novellist och tills dato utgifvit en serie af berättelser såsom Vasa-arfvet, Konungens dom, Brodertvisten samt Kärlek och egoism, och de ha vunnit en lika liflig beundran som kronjuvelerna på kröningsdagen; men den unga modren till dessa snillrika barn längtar, som sockenskomakaren efter veckans arbete, ut i den fria naturen; hon lider, stackars flicka, af mjeltsjukan, och faran i hemmet försvårar den, och derföre tänkte jag, att om du ville ha ännu en gång den svaga sidan att vara damernas riddare, det skulle lyckas henne att nå målet för sin önskan lika lätt som Polkander i Stockholm att göra en eröfring. Jag måste till min blygsel erkänna, att en efterhängsen vän aldrig behagat mig, och att jag var färdig utbrista: herre, var så god och tag bort er dotter eller tillråda honom att gifta bort henne med t. ex. en farlig kontorist, som är kär, ty sådana tryta aldrig, men inseende att det skulle såra min vän, invände jag blott att det var en farlig kommission han gaf mig, och att jag icke kunde lofva någonting förr än jag fått rådgöra med vår unga gudmor, Regina von Emmeritz. Vi skildes nu åt, och sedan jag nått mitt hem, ämnade jag lägga mig för att snarka eller icke snarka; men jag blef bedragen derpå liksom de två jonglörerne på djefvulens pengar, ty från rummet bredvid hördes en ganska högljudd konversation. Jag vill hålla ett vad om att det är lektioner mellan äkta makar, tänkte jag, och närmade mig dörren, för att få del af bikten; och mycket rigtigt, emellan man och hustru egde följande samtal rum: det är ovärdigt att uppföra sig så mot en trogen äkta man som jag, och som aldrig nekat dig något, hade du också begärt en half million, men min tant Aurore skall få veta att hon arrangerat ett farligt giftermål och att behållningen deraf är en störd lycka. Tyst! jag vill ingenting höra till ditt försvar; det vore just skönt om jag sökt en syssla i hufvudstaden, som du så mycket önskat, den förstkommande förvred väl då hufvudet på matmodern i huset, jag känner vår tids menniskor jag, och sedan återstod det för mig, med det sönderbrutna hjertat, icke annat än att med min fars värja eller en pistol beröfva mig ett lif, som tre månader efter bröllopet är mig förhatligt. För guds skull Lucidor hör mig! det är din egen kallsinnighet, börjande dagen efter bröllopet, som narrat mig att försöka hur man roar sig i Stockholm; jag trodde nemligen att om jag följde råd i mormors dagbok jag skulle göra dig till en förtviflad äkta man, som skulle söka lyckan åter inomhus och att du för en krigslist inom familjen af så oskyldig art, icke skulle bli eldfängd som tändstickorna. Nej, gubevars, jag skulle ta en farlig praktik, som den helt lugnt och mycket tacksam bita i Evas äpple, men det roar mig icke, och då pensionskamraterna tyckas vara dig kärare än din man, så är det bäst att vi lefva hvar för sig, adjö! — dermed försvann han som en liten stjerna bakom ett moln och lät sin fru svimma, i det hon utbrast: o, min gud, min man går bort! — och så blef det tyst och mig tillåtet att efter nattäfventyret drömma om ett äfventyr i Humlegården under Carl Israel Hallmans tid, om resan till månen och om två brudar i en person. Har ni någonsin hört något dylikt?

— O, den tyrannen, att så bära sig åt! suckade fru P. och kramade klippingshandskarne för att afleda sin harm.

— Hvad behagas, skulle det ...

— Förlåt en distraktion, fortfor fru P., jag tänkte på porträttet af en ärlig man, som kunde vara så grym emot den sextonåriga frun och jag önskade att han måtte få fästning för lifstid för sin vänskap i döden och för det han beredt sin maka en lika oangenäm tillvaro som flugornas hos spindlarne.

— Efter 15 år som lycklig enka, yttrade morbror P., och sedan ni undgått att dö som flickan på öfverblifna kartan borde ni icke vara så sträng, ty man kunde deraf sluta att en vacker syster som ni, anfäktades af bloomerismen eller att ni ansåg det för ett misstag när ni lät fängsla er i en boja ...

— Som icke var utaf rosor, inföll majoren skrattande, i det han satte munkorgen på Alcibiades hund och erlade hundskatten till kronofogden Finke.