— Du sade det! lät jag i en droska föra mig till hotell X uti huset N:o 29 och 30 vid Drottninggatan. Som en gammal vän blef jag emottagen med öppna armar af uppasserskan, som lifligt anslog mitt sinne, ty det var Gertrud, notariens flamma sedan fjolåret under ett hemkomstöl i Dalarne. För att smickra mig bjöd hon på ett rum fem trappor upp, men jag betackade mig och föredrog att bo i första våningen i N:o 7, hvarest man hade en friare utsigt än i N:o 5, som äfven var ledigt. Sedan bäraren och hans son uppburit mina saker, en vaktmästare, städad som supplikanten, anmält sig, hvarigenom de begge domestikerne voro representerade, och det gamla skrinet med min kassa blifvit inlåst, slog jag mig ned i en svällande soffa, tog ur cigarrfodralet en cigarr, tände på den och försjönk derpå i ett behagligt dolce far niente, alldeles som när professorn njuter landtluft, eller när man om våren, då “vintern rasat ut bland våra fjellar“ och de små foglarne qvittra, känner sig litet tung i hufvudet. Jag vet inte huru länge min dvala räckte, ty efter sista natten var jag nästan lika illa deran som taktäckaren efter taklagsölet, alltnog: den stördes af någon som ropade: Herre min gud, svärfar kommer! Fullt vaken erfor jag att rösten kom från en möblerad våning bredvid; jaså, jag har grannar, tänkte jag, skulle vara lika angenämt som att tillbringa en midsommarnatt i Dalarne att få taga de båda kusinerna i betraktande, och, gifvande vika för min nyfikenhet, lika berättigad som kärleken hos tre förälskade poliskonstaplar, stälde jag mig vid dörren till andra rummet i attityd ungefär som fäktaren från Ravenna, men såg inte ett dugg för en spik i nyckelhålet. Prosit! der stod jag nu lurad som lorden af den svarta dominon, men om jag nekades att se som de båda blinde i fattigstugan, så hörde jag desto mer ... hvad tycker ni om denna konversation ur de ungas förbund?

Förträffligt! han gick förbi, vi kunna således vara utan fruktan för en Jetta tore eller onda ögons magt, ty du ska veta att min svärfar, som är en småaktig man, har åtagit sig rolen af den hemlige agenten; hur snällt att du helsade på mig! jag har inte sett dig sedan bröllopet på Ulfåsa; om du viste hvad jag ångrat den stunden; min man är så kall som en snöboll och hvad han lofvade i sin sång till Emelie, som han så ofta föredrog vid Berthas piano, det har han icke hållit, och här sitter jag nu fången på hedersord, färdig att tråna bort som den hvita nejlikan, under det att min man gör affärer med huset Valeur & kompani. Nå, finner du inte att det är ett angenämt lif de nygifta föra? Ack, annat var det när jag såg blott min blifvande mans porträtt ... en fästman i olja, inföll den andre skrattande ... och jag hoppades att genom föreskriften i Onkelns testamente vårt bröllop skulle vara lika aflägset som en hydda vid riksgränsen. Mins du en nyårsnatt i Upsala för två år sedan, då vi spelade intrigen i fönstren med de glada studenterna och mitt hjerta intogs med storm af Herman von Unna, som går ända opp till det höga C? — Om jag mins, jo det må du tro, men en faslig natt var det, och hade inte den komiska giftermålsannonsen blandat bort korten så ... Ack, jag anade inte då att man snart skulle betrakta mig som en af de onyttige och göra mig lifvet surt som för den lifegne; du är lycklig, du, som ännu är fri och blomstrande som rosen på Kungsholmen. — Jo vackert lycklig, men snälla Leonora, jag har ju fått mig en elak styfmor, som bevakar mig som skatten bakom spiseln, och — kan du tänka: fastän pappa har gifvit lof, oupphörligt förhindrar mig att träffa kusin Rocambole, den rike och vackre brorsonen från Amerika. Man kunde tro att hon är vansinnig, som handlar så, eller att hon hatar mig derföre att jag upptäckt det hon bedrar sin man; men jag har beslutit att sätta stolthet mot stolthet, och att, när hon nästa gång spelar den inbillade sjuke och tvingar mig att läsa om Ariadne på Naxos eller om det befriade Jerusalem, som äro hennes favoritböcker, ge henne en huskur så att hon aldrig ska glömma den ståndsskilnad, som eger rum emellan fröken Elisabeth och den uppblåsta madam Angots dotter. — Det är mycket bra, så tuktas en argbigga bäst, och mellan drabbningarne låter du den olycklige älskaren berätta dig sina minnen från Amerika, de böra vara lika intressanta som hin ondes memoirer. — Ack, att jag vore i ditt ställe och aldrig kommit i skärselden, jag skulle minsann inte nu vara så nedstämd som en fru som tar in opium eller pinas deraf att min man dagdrifvaren, som känner till Emelies drömmar om huslig lycka, är liknöjd som kärleken i regnväder och till på köpet inte en smula jaloux. — Han är en odåga, det är alltsammans, och förtjenar inte din ömhet, och för att visa honom att man kan göra allt för fosterlandet, men mycket litet för en Jacob von Tyboe, för prata det kan han, så bryt ditt fängsel som de begge arrestanterna och störta dig ut i verldshvimlet bland bättre folk och pack. Nu ska vi roa oss af hjertans grund och låta din man leka lejonet vaknar, folkets dom må utfalla till vår fördel eller inte. — Jo, jag är just i lynne att roa mig; det var ett olycksöde att det blef allvar af Stockholmsbesöket; hade jag följt de goda råd, som min moster gaf mig, och blifvit hemma, så hade inte millionärens dotter behöft lida sådana Tantali-qval som nu, eller frukta för små förtretligheter i det menskliga lifvet af de odrägliga dagsländorna, för hvilka ingen får passera oantastad: det fick jag erfara i fjol under vistandet här vid Viktorines bröllop. — Herre min gud, du är då rigtigt enfalden från landet! Så vet då, att jag knäpper dem om de komma oss för nära; för öfrigt ha vi ingenting att frukta, då vi hvarken vilja repetera ett äfventyr på Stegeborg eller åstadkomma en revolution i drifbänken, utan blott med vår utflygt vilja lära din man förstå att min hustru vill ha roligt; det hade visserligen varit bättre aldrig än sent, att han vunnit den erfarenheten, men då han bedrar sin hustru, det är inte för någon en familjehemlighet, så är det inte mer än rätt att du i din tur visar hur man kurerar en flyktig man och icke låter honom återfå din kärlek förr än han blir så spak som det besegrade lejonet. — Jaja, nog är det bra, men tänk ändå om experimentet misslyckades, och vi vid första steget utom hus råkade midt i famnen på min älskade man eller min svärfar, den argsinte gubben. — Nå, än sen? öfverraskningen skulle bekomma de begge kronorna bland äkta män särdeles väl — jag bedrar mig aldrig — och lära dem inse faran att gå på klubben, då de ej medgifvit dig att på landet och i staden njuta af din frihet. — Det var en spegel för äkta makar, som var skön, inte sant? fortfor morbror Pehr, efter en liten paus, men det blir evigt enahanda i de rikas skola, så länge våra hustrur lida af romangriller och de ej lärt sig inse att en hustrus bästa politik är att försöka hvad kärleken förmår.

— Ni borde som en man af verld och en man af värde, — tog mamsell Garibaldi till ordet — icke vara så sträng af er och begära att man som flicka och fru skall vara af olika natur; för öfrigt gör en moders bild hvad den kan, och antingen man fått en god uppfostran eller ej, har man svårt att fatta det smekmånaden ej är evig. Hon hade härunder kastat en bakelse åt den tama skatan, som hoppade framför paviljongen uti starka funderingar, om på en sommarafton så härlig som denna, hos aristokraten på landet ingenting stode att vinna.

— Alldeles min mening, — vidtog fru P., — och skulden dertill, att i allmänhet bygga upp och rifva ner föregår inom familjen, är odisputabelt mannens; som ungkarl och äkta man har han olika intressen, och vore han än utrustad med Aladdins lampa, skall han aldrig finna sin maka, så länge han dels förnekar det täcka könets magt, dels vandrar i sjelfkärlekens mörker, intensivare än det, som herrskar under en Oktobernatt på Kolmorden.

— Jag tror hon har hjerta, hviskade Smith till Bläckstadius.

— En skalk den, som tror det, — svarade denne, — säg snarare att de häftiga passionerna råkat i svallning vid tanken derpå att hon bedragits af fästmannen från Norrköping, hvilken instälde friarefärden sedan han fått kännedom om frun i sitt hus.

— Det synes som ni antagit Fiat Justitia till ert valspråk, mina damer, — återtog morbror Pehr, — och det hedrar er, ty ni viljen dermed säga att man är icke alltid så dålig som man synes; emellertid får jag bekänna att jag af det farliga grannskapet erhöll den lärdomen, att det i synnerhet i rum för resande är af största vigt att ha tand för tunga. Sedan jag dragit mig tillbaka blef det för mig en ordenshemlighet hvad som vidare yttrades; jag tog derföre på mig min rock för att besöka en modern rakstuga, der man sagt mig att de båda systrarne, Amelie och Emelie, visade lika mycket behag när de tilltvålade oss herrar, som skyddsgudinnorna, när de delade sina gåfvor åt de fattige i Paris. Knappt hade jag med en liten nyckel stängt min dörr och trädt ut i förstugan, förr än mina grannar, förtjusande som Drottning Filippa och Kung Renés dotter, jemväl kommo dit ut; men de hade icke väl blifvit mig varse, som gaf dem en blick à la Fra Diavolo, förr än de, generade som de ertappade vildbrådstjufvarne, utbytte några ord med hvarandra och sedan liksom den flygande Holländaren jagade af utför trapporna. Visst var uppenbarelsen af en fru som har ledsamt och fästmön från hufvudstaden pikant nog, men den kunde icke utplåna mina ständiga misstankar, att orsaken till allt trassel här i verlden är att söka i kabal och kärlek, och att utan dem några ulfvar i fårakläder icke skulle förefinnas. Hos portvakten fick jag, tack vare Drottning Elviras saga, som jag gaf lilla Fiammina att roa sig med, veta att mina grannar voro Herr och Fru Denis, hvilka logerat sedan den 6:te i och för bevistandet af kröningsfesten. Slående rakningen ur hågen och tänkande på att till tings! till tings blir väl slutet på fruns utflygt, stälde jag mina steg till närmaste gathörn, der så kallad ungdom afhandlade dagens “on dit“, och det bereddes mig nöjet att uppsnappa den telegrafering, som desse underhöllo med symamsellerna, om förlåtelse, jag menar syfröknarne, i den charmanta nipperboden. Jag vet inte huru länge jag stod i hörnet och derunder frågade mig sjelf: hvar skall jag tillbringa mina aftnar, samt såg barnhusbarnen återvända från bevistandet af ballongfärden, då helt plötsligt de gamla syndabockarne, magister Janne Bulling och advokaten Knifving fingo fatt i mig, och ehuru de kommo från en tillställning mer lifvad än Bacchi giftermål, öfvertalade mig att göra en tur till Djurgården, för att få klöfverbladet fullständigt. Jag märkte på magisterns peruk, som satt litet skrufvad, och på Knifvings ögon, i hvilka Pariserpojken allt som oftast framblickade, att det icke stod rätt till i deras öfre våningar, men då de såta kusinerna underhöllo mig med så tjusande sirénsånger om utflygtens behag m. m. att icke ens troubadouren kunnat bjuda på bättre, lät jag alla betänkligheter vika och tillhörde för aftonen falangen af moderna vinglare; jag hoppas att ni förstår mig rätt. Från Strömparterren, denna täcka samlingsplats för börd och förtjenst, för att icke glömma törne och lager, gjorde vi öfverfarten till Alkärret, och då jag icke varit i Stockholm sedan Jeannettes bröllop hos hennes slägtingar Faust och Greta Falkland, gjorde jag, vid betraktandet af allt nytt, lika stora ögon som Bror Jonathan eller oxhandlaren från Småland, och sedan jag beträdt den plats der Fredman och Ulla Winblad svärmat, kunde jag icke afstå ifrån en titt in på Gröna lund, så skräpigt der nu ser ut och tidens strid gör sitt bästa att förinta den boning hvarest Ulla Winblads födelsedag en gång firades och der glädjen var en lika beständig gäst som på balen i Olympen. Hvart man nu vänder sig ser man att andra tider, andra seder äro rådande och att aldrig sådana glada sommaräfventyr på Djurgården, som Bellman besjungit, skola förnyas.

Vår tids Bellmanianer i det gröna äro mycket sorgliga att skåda och det förvånar mig alls inte att Anna Stinas illusioner ramlade, då hon fann att det blott behöfdes Savojardgossarne med sina instrument, en positivspelare Farinelli, som skrålade några sånger ur Orpheus i underjorden, prins Kille och fröken Vira m. fl., under det han förevisade en tafla öfver ett mord på Norrtullsgatan, samt gubben Noach med sin kasperle-teater för att åstadkomma ett s. k. folknöje i fult och vackert väder; men då alla spekulera på en späckad börs och föga sinne finnes för konst och natur, får man inte begära bättre. Sedan vi liksom positivhataren undflytt musiken och på Hasselbacken fått oss en plats bredvid musikpaviljongen der orchestern, anförd af kapellmästaren från Venedig, Marino Fallero, bjöd på ett potpouri ur Stradella, samt en flaska punsch med tillbehör reqvirerats, uppslogo vi våra språklådor; naturligtvis tog Bulling brorslotten, ty han har hin ondes gåfva att prata, fastän han egentligen excellerar såsom skrattmenniskan, och ibland gamla minnen erinrade han mig om vår första bekantskap, som egde rum en natt i Falkenberg å gästgifvaregården för omkring 30 år sedan, då studenten och hans älskarinna genom min mellankomst räddades ur klorna på studenthataren och jag som belöning för min ridderlighet utsågs till marskalk på Malins bröllop. Det var en liten rar tös må ni tro, qvick och liflig som Nürnbergerdockan, och fin och blid som elfjungfrun, och i Sven Dyrings hus, der hon upptagits som fosterdotter, var hon gunstlingen hos alla. Det påstods att hon haft tre friare och en älskare förut, om det är sant lemnar jag derhän, men i så fall torde rivalerna om hennes ynnest varit lika goda vänner som Furst Diedrich Menschenschräch i Preussen och en kommunist i våra dagar, och den reela vinsten af deras frieri med stormsteg blifvit en massa af Malins korgar. Skada att hennes lif blef nära nog lika flyktigt som en sommarnattsdröm, och att hon, ehuru följd till Stockholm af en moders välsignelse, skulle få erfara att jemväl ett söndagsbarn har att kämpa med tur och otur; hon råkade nemligen någon tid efter sin ankomst under nyårsmaskeraden, sjelfva nyårsnatten på Mosebacke, att, dansande i Auroras träskor, hvilka hon begagnade som tiggarflickan, snafva mot majorskans krinolin, med den olyckliga påföljd, att benet afbröts, och en dag under smekmånaden hon utandades sin sista suck. Låt henne bli ett varnande exempel, mina damer, härnäst ni styr ut er till Kungslenafärden. Men, min gud! jag aflägsnar mig ju från ämnet ungefär som Nisse och Nubbe eller tomtegubbarne från ett hus der hin ondes första lärospån gjort insteg; nå, för att fullfölja berättelsen om vår trio, får jag upplysa att vi pokulerade lika flitigt som indianerne i England och skrattade rätt godt åt Knifvings nederlag i Bohuslänska skärgården, det är måhända icke fullt så pikant som ett äfventyr på en fotresa, skildradt af Calle Bultén och illustreradt af den tafatte fosterfadern, men jag tror ändå att det skall roa er. I afsigt att sköta sin helsa och få några bilder ur lotsarnes lif, hade Knifving en af de första sommardagarne i fjol slagit sig ned vid en badort på vestkusten; tack vare bekantskapen med storbonden blef han inackorderad hos Greta i Sorgenfri, hvilken ännu lefver på lifstidsräntan, som hon erhöll för den hemliga beskickningen till engelska flottan, på den tid då den ärelystne Napoleon, efter att hafva varit löjtnant och förste konsul, svingat sig upp till kejsare, och, byggande på en ministers fall, ämnade att göra Sverige schack & matt i ett enda drag; gumman var som mormodern högt aktad, och fiskarestugan hade namn om sig att vara lika städad som ett Sundhets-kollegium; också trifdes Knifving hos henne mycket väl, och för att få ton för sig som de moderna, hade han genast vid ankomsten till orten anmält sig hos doktor Maurice och antagit till uppassare dumme Petter, ehuru han nästan dagligen fick ge honom en kur för stationära, bekajad som Petter var af de ständiga distraktionerna och trög i rörelserna som skräddaren excellens; till umgänge hade K. några Tyskar och Skandinaver, hvilka liksom han togo vattenkuren i anspråk. Så till vida var allting godt, men, som ni vet, gör man för sent den upptäckten, äfven om plånboken är aldrig så späckad, att man icke, som de begge pensionstagarne, kan lefva endast af en mogen melon, och att man i nöjen fordrar mera omvexling än en båtseglats eller en utflygt i det gröna kunna erbjuda, och i synnerhet då man är gräsenkling och ej behöfver frukta att frun inkognito tar rätt på hvad mannen gör när han reser för att roa sig. Ingenting var derföre naturligare än att K. försökte sig i den sista eröfringen och lade ut sina krokar för lotsens dotter, en liten pigg tös vid namn Edith, som bodde några steg från hans hem, i byn i bergen. Han hade visserligen hört att den vackra skärgårdsflickan redan hade tre älskare, bland hvilka en skåning, matrosen Bertram, ansågs vara den mest gynnade, men ej varnad deraf eller af historien om David och Goliath, lät han genom flickan som säljer blommor, litet emellanåt tillställa den sköna en bukett, uti hvilken doldes en papperslapp, på hvilken han skrifvit att i regn och solsken vore han hennes lifligaste beundrare. Det bör smickra sjömannen på landbacken, tänkte han, att syrsans dotter äfven råkat behaga den anonyme äkta mannen, och, tryggad dervid, visade han sig lugn som sömngångaren. Det var utan tvifvel en dunkel tanke i Martins hufvud, och ehuru den faderlösa tycktes lyssna till hans smicker, skulle han snart få erfara att fruntimmersvänskapen icke är att lita på. En afton i solnedgången när hon beviljat honom ett möte, omintetgjordes det genom friarens besök, och innan K. viste ordet af hade han fått sig en knuff af så väldig art att han rullade utför berget lättare än en hatt, och stannade i ett bråddjup, hvarifrån han först efter en natts väntan upptogs af de begge vedhuggarne, som hört hans rop. Efteråt blef det kändt att flickan på kärlekens genvägar gifvit friaren från Skåne del af det farliga förtroendet, så att han från första stunden kunde bevaka dem lika väl, som de begge girige sin skatt; emellertid förskaffade denna en natt bland fjellen Knifving fjorton dagars arrest på sitt rum, tack vare en vrickning i foten, och i afvaktan på nya synrör i stället för de sönderslagna glasögonen, lärde han sig inse, att en ung flicka icke har någon medömkan med mannen i fällan.

— Förträffligt! — utbrast fru P., — det skall lära allas farbror, ja, jag kan gerna säga en herre som springer efter fruntimmer, att en otrogen man är en styggelse både i himmelen och på jorden, och att det aldrig slår felt att, som man sår, så får man skörda.