— Det hörs att ni aldrig råkat ut för kärlekens snaror, utbrast fru Patapon, ni skulle eljest ej ha sådan en fördom för giftermål, men märk väl, äfven en försigtig ungkarl kan en gång bli bländad af stjernan mellan molnen och då god natt granne med alla vackra föresatser.

— Oroa er inte för den gamle friknekten, min charmanta fru, fortsatte gubben helt spetsigt; ulfven och lammet trifvas inte väl ihop och i öfrigt ser jag gerna att alla stackars mammor, som göra så mycket väsen för ingenting få vara i oqvald besittning af sina Jeanette och Jeanetton eller hvad de nu heta dessa damer, som glömt den gyllene regeln, missvårda ej behagen, ty jag är nog olycklig att vara motsatsen till den unge man som var fattig på mynt och rik på kärlek och dessutom hatare af, om jag så må säga, giftermålet på befallning, isynnerhet som jag, om jag än vore utrustad med fantasiens glasögon, icke kan finna att en fru som läser tidningarne i st. f. att sköta sitt hushåll och till slut blir en engel från afgrunden, kan vara något så eftersträfvansvärdt.

— Det der var en homöopatisk kur, som var föga behaglig, sade majoren, och hade den tilldelats den gamle musketören, hade jag bestämdt fått någonting liknande Emelies hjertklappning.

— Jag nappar inte på den kroken, inföll fru P. och anser snarare anfallet som skrämskott, men det oaktadt vill jag hålla tjugu mot ett, att om man presenterade morbror Pehr hundrade jungfrur och med skalkaktig min frågade: åstundas unga damer? han genast skulle öka antalet af spekulanter och mer än perlor och guld värdera den hänförande bröllopsqvällen.

— Ta, ta, ta! ni sladdrar i sanning, min fru, som Papegojorna och vill partout säga dermed att 100,000 francs och min dotter vore en god eröfring, men jag betackar mig och föredrar att ingå i odödlighetens tempel, som gammal ungkarl, ungkarl för evigt.

— Nu fick hon för kärleksfebern, hviskade mamsell Garibaldi till Martha; i ett godt hjerta som mitt, kännes det ljuft att en dam på högsta modet blir uppmärksammad på faran af att ljuga. Sedan morbror P. tömt ett glas champagne fortsatte han berättelsen om sin och Lasses stockholmsresa, sålunda: Vi fortforo att samtala lifligare än tanterna på ett kafferep under aftonsången, så att, då signalen gafs till tågets afgång, vi i villervallan, som då uppstod, måste skrapa ihop våra reseffekter, som lågo huller om buller, med samma ifver som Onkeln från Kalifornien sina guldstycken, då muraren råkade se in genom hans fönster; derefter rasade vi in i en kupé och slogo oss ned vid sidan af en blygsam engelsman, (jag hörde se’n att han hette Qventin Durvard) och en handelsexpedit från Hamburg; jag sa’ till Pettersson att det är klart att den ene han reser för sitt nöje och den andre för ett handelshus, men, gubevars, af en liten kapris motsade han mig och påstod att båda voro ute på hvift; förutom dessa herrar hade vi till medpassagerare ett resande teatersällskap och flere representanter af allmogen, hvaribland Vermlänningarne och Nerkingarne voro särdeles lifvade. Jag skulle icke räkna mig till män af ära, om jag påstode att våra kamrater voro lika intressanta af sig som en knalle på folknöje, ty engelsmannen, han sof som om han, efter att hafva varit husvill för sista gången, nu fått ett lika skyddande tak öfver sitt hufvud, som kejsarinnans nattmössor och herr handelsexpediten eller profryttaren hade så fördjupat sig i studiet af den hvitklädda qvinnan, att han i konversationen täflade med den stumma från Portici. Emellertid gick tiden ganska fort, tack vare den fängslande beskrifning, som Tiburtius och Polykarpus, två lustiga turar, uppdukade öfver åskådandet af den förtrollade katten, den bergtagna och trollflöjten, hvilka schene rariteten förevisats af en s. k. professor Egmont på marknaden i Trosa och rönt ett lifligt erkännande af våra hyggliga landtbor; men egentligen genom mitt aktgifvande på den kurtis, som uppstod emellan den gamla aktrisen, låt mig se, hvad hette hon? jo Tonietta Faust och fästmannen från hufvudstaden, jag menar Pettersson, och som nådde sin höjdpunkt vid passerandet af tunneln under söder, då de genom ett ögonblicks oförsigtighet kommo i famnen på hvarandra, ungefär som Romeo och Julia, och hade kanske gått ännu längre, hade icke en ibland aktörernes rivaler antändt en bengalisk eld så att det blef lika ljust i kupén som vid midsommarvakan.

— Ack, de skenhelige! inföll fru P., liksom ibland dem inte fans mer än en herdinna på villospår eller någon ung man som icke gjort ett lika stort snedsprång: men Amors genistreck voro väl för dem lika obekanta som smyghandlarne äro för tullverket eller 1856 och 1956 äro för hvarandra.

— Ni talar lika vist, som lärdt folk i stubb, komplimenterade morbror Pehr, och träffar målet med samma säkerhet som Friskytten; emellertid, för att fortsätta der jag slutade, kan jag försäkra er att kärlek och uptåg aflöste hvarandra hela tiden och att aktrisen genom omvexling af list och flegma spelade min gamle vän en komedi af så ypperligt slag, att han alls icke märkte, att när man inte har pengar, så pudrar man folk; han fick nemligen för behaget att älska för sin egen skull vid en och annan station göra en åderlåtning på de 500 R:dr banko han medförde som reskassa, ty den tankspridde var gudnås så renons på mynt, som när man tappat sin börs. Jag ville naturligtvis inte störa de oskiljaktiga i deras kärlek med ånga, eller anspela på, att den lilla sångfogeln var en stor roffogel, utan jag nöjde mig med att, liksom de närsynte, se högst obetydligt; dock kunde jag icke undgå att göra den reflexionen att den gamle friaren rätt mycket liknade det borttappade fåret, isynnerhet vid framkomsten, då hon, en afbild af katten förvandlad till qvinna, tackade för en glad dag och hviskade ett blygt glöm mig ej, ty han stod då så betagen som om han genomlefde en midsommarnattsdröm eller fått en uppenbarelse af profeten. Sedan jag sagt farväl åt mitt ressällskap, af hvilket en del funnit att alla vägar bära till Rom och en annan del hade stort tycke med frihetsbröderna, skyndade jag med mina saker ut på perrongen, men der må ni tro blef strid och seger så det förslog, — jag omringades nemligen både af herrskap och tjenstefolk, af hvilka de senare i synnerhet utbjödo en mängd rum att hyra, eller, för omvexlings skull, ett rum att hyra, att jag, som fått i mitt hufvud att det var ondt om rum, nära nog utsattes för en riksdagsmans fataliteter och, sliten hit och dit af en folkhop, närgången som röfvarebandet, började tro att man ansåg mig för den fredlöse. Tack vare mitt lugn och min hållning värdig en Rienzi eller snarare Felsheims husar, lade sig emellertid stimmet och jag fick andrum att genomläsa en biljett, som räcktes mig af dalkullan, hvilken Konjander haft godheten sända mig till mötes. Af den erfor jag att det ingick i min tants planer att jag skulle bo hos den forna flickan i Stadsgården, den lilla sötungen Mignon, hvilken, förenad med Mäster Daniel, hade att bjuda på hoteller, både å Norr och Söder. Jag kom nu i lika obehaglig ställning som två herrars dräng då man upptäckt hans dubbelhet, ty flickorna på Söder äro lika trefliga som flickorna på Norr; men, resonerande som så, att då jag mest svärmat för de senare, en fantasi, om ni så vill, de borde ha företrädet i affärer af detta slag, och påminnande mig för öfrigt ett gammalt ordspråk ...

— Gammal kärlek rostar aldrig, inföll majoren hotande med fingret.