Rika morbror eller Morbror Per, som han vanligen benämndes af Sockenpresten, hade nyligen återkommit från en utflygt till Stockholm, Vesterås och Upsala. Hans slägtingar voro förtjusta öfver den lyckliga hemkomsten, och för att på ett värdigt sätt fira den, ty litet hvar hoppades bli arftagare till en million, hade man inbjudit gubben på en kopp té i Alphyddan, en liten paviljong, som Major von Haudegen, på spe kallad gubben i bergsbygden, låtit uppföra i sin ståtliga park. Aftonen var skön, som en majdag i Värend, och för att rigtigt glädja den käre resanden, ett mönster af ålderdom och älskvärdhet, hade man tillsagt hans gamla vänner, de båda Kronofogdarne, Rosenmüller & Finke, Magister Bläckstadius, Kamrer Tuting och Riksdagsmannen Mäster Smith att vara honom till mötes, hvarförutan vid ryktet om den gamles återkomst allas vår tant, Mamsell Garibaldi samt Fru Patapon och Ung Hanses dotter, hvilka räknade sig till grannarne, jemväl infunnit sig för att gifva en ökad glans åt en söndag i det gröna. Sinnesstämningen var mera lifvad än under utställningen och man hoppades att, oaktadt man icke kunde bjuda på en aftonunderhållning med sång och musik, enär den musikaliske instrumentmakaren uteblifvit, gubben likväl skulle bli lika belåten som en ung flicka, när friaren kommer och detta isynnerhet som man sändt Majorens döttrar emot honom och i öfrigt ingenting sparats att han vid första mötet skulle bli så omhuldad, som en äkta man under smekmånaden. Man hade placerat sig på hvardera sidan om uppgången till verandan, för min hustru vill så ha det, yttrade majoren, i det han, uppmärksammare än tornväktarn en nyårsmorgon i Storkyrkotornet gaf akt på de dammoln, som uppstego från landsvägen. Efter en half timmes uppehåll, använd att taga några blommor i drifbänk i betraktande, anlände morbror Per, åtföljd af gamle Caro till vännerna, hvilka med hvar sitt fylda glas helsade allas onkel hjertligt välkommen och uttalade den förhoppningen, att efter en promenad i vagn, låt vara i sällskap med Evas systrar, han skulle finna sig bättre af sällhet på flaskor.

— Mjuka tjenare! det här är en angenäm öfverraskning och alldeles mot beräkning, stammade gubben rörd öfver emottagandet; och jag prisar min lyckliga stjerna, som återfört mig till ett hem, der en lycklig familjefar för spiran, understödd af de tre klenoderna, jag menar er fru majorska och de älskliga tvillingarne, min ros i skogen och en liten satunge, förlåt att jag kallar er så, min söta Rosa och Rosita, men ni ären hvar för sig en liten skatt, som en gammal gosse som jag måste finna förtjusande, och vore jag inte till åren, kunde lätt det otroliga hända, att jag friade till er, nota bene om Karl Folkunge fölle er i smaken.

— Blixt och dunder! utbrast majoren, jag tror min själ att du tänker sätta ett fadershjerta på prof, eller, rättare sagdt, kollra bort mina flickor, det är för tidigt, och dessutom är jag hatare af kärleken på sommarnöje.

— Nå, för att inte såra faderskärleken får jag väl för framtiden iakttaga en obrottslig tystlåtenhet, så smärtsamt det är för en god vän att bära munlås, fullföljde gubben småskrattande — och i stället till Susanna och gubbarne, förlåt att jag kallar er så, mamsell Garibaldi, och er, mina herrar, samt den sköna Helena i bästa mening, och ett mönster för fruar representerade af Martha och fru Patapon, frambära min tacksamhet för det att ni inte anser att den som är borta för alltid bäst, det gör mig i sanning till en allt för lycklig man.

— Ni är en perla bland äkta män, läspade fru Patapon och gjorde ett försök att tjusa gubben med en blick — och näst min salig man, ack hvarför dog han? har det icke funnits någon som, när kärleken slocknar, kommit mitt hjerta att klappa, som ni.

— Jag? Tillåt, min fru, att jag antar att det är på narri ni säger mig det, ty, upprigtigt taladt, är det inte den svaga sidan hos mig att använda blomsterspråk.

— Ah! vi förstå hvarandra, och det är visst, att hvar gång jag hör er, en näktergal under sommarnatten, är det som om jag genomlefde en timmes roman ännu en gång under ett äfventyr i Humlegården; det var på den tiden jag var ung och, icke anande ormar i gröngräset, hade gifvit mitt hjerta åt en öfverste i forna dagar. Han var, om någon, en krona för sitt kön, men plötsligt anfäktad af den förfärligt grasserande fjärilsfebern, lemnade han mig en dag i val och qval; och först efter många års förlopp fann jag det drömda idealet, hvem kunde tro det, i en jernvägskupé. Ack! det var min salig Ferdinand, som, rörd af de lidanden en förföljd oskuld måst genomgå, gjorde mig till hans tredje hustru. Men sällan är glädjen lång. Efter några års lyckligt äktenskap, (ty han var aldrig svartsjuk och jag var öfverseende med hans svaghet att ofta tillbringa en timme på blå porten) sväfvade han en vacker dag bort på kärlekens vingar till en bättre verld, lemnande mig till tröst i min sorg 60,000 riksdaler och ett stenhus.

— Ja, det är märkvärdigt huru tiden förändrar; ingalunda skulle det händt mig att 16 år efteråt min första kärleksaffär, kärlekens försyn spelt mig ett så storartadt spratt, hade jag än lyckats att åstadkomma en revolution i månen, yttrade mamsell Garibaldi, i det hon presenterade morbror Pehr de lefvande blommorna, men så är det också stor skilnad på en gammal flicka, som jag, och en fru på äfventyr, som ni.