— Nej, hör på den förstälda enfaldigheten, vidtog fru Patapon med en hotande åtbörd, och ni tror kanske att jag icke kan punkt för punkt bemöta er infami, jo, gudbevars, men jag anser under min värdighet att byta ord med en stockholmsmamsell, som, ehuru hon anser sig vara professorskan och blåstrumpan i en person och sålunda ännu borde ha visdomstanden i behåll, liksom vampyren griper fatt i sitt offer och genom förtalet försöker att i förtid bringa det till skuggornas hem.
— Tag inte så illa vid er, min söta fru! Jag ville bara säga er att ärlighet varar längst, och derjemte varna er att ha för många jern i elden, ni vet då hur det går, svarade mamsell Garibaldi.
— Hvad menar ni?
— Hvilken blygsamhet! liksom man inte kände till ett äfventyr i fastlagen; ryktet förmäler att hönan och hennes kycklingar satte då en friare i lifsfara, ni vet bäst sjelf hvari den bestod, och hade icke en fiffig betjent kommit honom till hjelp, så hade utan tvifvel blond eller brunett gjort ett särdeles godt parti; nu hör ett sådant fortfarande till fromma önskningar.
— Nej, nu går det sannerligen för långt, utbrast fru Patapon; ni har en hufvudpassion att sätta onda tungor i rörelse, men då man bör följa exempel, så kan också jag berätta något, d. v. s. att den blygsamma guvernanten förliden sommar en afton på Haga hade ett möte med den resande studenten, som i parenthes sagdt var en fattig ädling, och att hon under det solen sjunker föreläste för honom sitt sista sköna opus lifvet en dröm; detta hade till följd att den sällsynte ynglingen, som var en skalk, gjorde ett knäfall, och för att förhöja situationen utropade: en koja och ditt hjerta; det var en knalleffekt, som var charmant, och då ni tog den för kontant, så förökade den era öfverspända kärleksgriller. Ni hör, att gömdt är icke glömdt, och att det inte är värdt att ni skriker: Inga herrar, inga herrar! som man ser smakar förbjuden frukt ändå alltid bäst!
— O, min Leopold! utropade mamsell Garibaldi, hvad får jag icke lida för din skuld och oskuld, och för ett studentputs af så oskyldig art; likväl beklagar jag att ni råkat på villovägar, och då ni velat imitera räfven på korpjagt, ni alldeles förlorat spåret.
— De äro litet tokiga båda två, hviskade Tuting till mäster Smith, och bekännelserna lägga tydligt i dagen, att när kärlek och missförstånd äro med i spelet, barndomsvännerna bli lika giftiga som en flaska blåsyra.
— Hör på, mina damer, inföll majoren, ni tyckas ha glömt, att jag är en man som vill ha ro, och att ni med ert käbbel annonseren all brist på ... uppfostran. För öfrigt synes det mig vara missförstånd på missförstånd, och om kusin Garibaldi icke nödvändigt vill låta påskina att hon som mamsell Sundblad vill gifta sig och fru Patapon ej ha namn om sig att vara en extravagant fru, så skynden ni er att medan ni ären under samma tak, upprigtigt tillstå att det var fåfänga å ömse sidor, som gjorde att ni råkade i eld och lågor, och att ingen qvinna ännu är född som ej vill giftas. Jag borde bjuda er på ett glas vatten, att kalmera er med, men, enär kärleksdrycken, det vill säga den härliga saft, som finnes i en butelj champagne, icke står mig till buds, så uppmanar jag er att fatta giftbägaren och instämma med mig i lefve fåfängan, den må förefinnas hos en snarsticken herre eller hos det täcka könet i egenskap af lam och lejoninna.
— Sparlakanslexor, som vanligt, puttrade mamsell Garibaldi och sväljde vinet och förtreten.