Jag tackar emedlertid Försynen att denna lumpne Författare icke hörer till mina Vapenbröder. Ädlare tänkesätt lifvade dem, än att de skulle tillåta sig kasta smuts på dessa Befälhafvare, som så mången gång hade fört oss till ära och heder, som delade med oss mödor, försakelser och faror. — Författaren hörer till ett stånd af hvilket man väntat öfverseelsens mildare språk, emot mensklighetens ofullkomligheter, äfven hos en Befälhafvare. Men han har nedlåtit sig till smädelsens tungomål.
Gerna skulle jag med tystnad lemnat Herr Holms anteckningar åt deras förtjenta öde, om han icke med så ovanlig oförsynthet påbördat min aflidne Broder Hans Exellence m. m. Grefve Adlercreutz och alla Arméens högre Befälhafvare: att hafva afgifvit falska rapporter, att hafva anställt gyckelspel, der det gällde menniskolif och att på andras bekostnad hafva sökt upphöja sin ära.
Den respectiva Allmänheten må ursäkta: att jag icke med tillräcklig kallsinnighet kan se en Broders minne sålunda angripas; och ehuru ringa jag erkänner min stilistiska förmåga vara, för att mätas med Herr Holms, hvilken synes vara lika stor i det militära som i det evangeliska vetandet, så nödgas jag likväl våga mig till strids med denna Buse, och sålunda blottställa mig för alla de obehag Herr Holm förmår åstadkomma på ett stridsfält, der han redan är mera hemmastadd än jag, och som han nyligen med några så vackra recognosceringar ecclairerat.
Jag börjar mitt anfall med den frågan:
Hvarför har Herr Holm så sorgfälligt recelerat sina anteckningar och sitt vetande ända till nu?
Nu, med Generalen m. m. Grefve J. A. Cronstedts frånfälle, äro alla de män nedstigne i grafven som Herr Holm genom sina anteckningar och omdömen angriper till heder och ära. — De kunna ej mera uppstå att försvara den och tillrättavisa angriparen, som med sitt Stånds värdighet ansett förenligt, att i grafven störa de dödas hvila. — Han har förmodat att de bortgångne icke mera i lifvet ägde några vänner som kunde eller ville försvara deras hittills obefläckade namn.
Se der det enda svar, som den värde Författaren kan gifva på min fråga.
Ty förgäfves åberopar han sin kärlek för sanningen. Den hade vunnit mer om han utgifvit sina anteckningar medan de deri angripne lefde och fullständigt kunnat utreda hvarje klandrat förhållande. Nu måste dessa anteckningar räknas till smädelsens utgjutelser.
På skriftens första och andra sida säger Författaren: ”Med en styrka 20,000 man skulle i ett så genomskuret land som Finland, mycket kunnat uträttas; vid de många fördelaktiga passen, kan en liten styrka lätt hindra och uppehålla öfverlägsna fiender.” (Nu var det likväl vinter), men på femte sidan säger Författaren redan:
”Ehuru Fienden vintertiden, då isarne öfverallt voro farbare, kunde på fem särskilte vägar intränga i Savolax.”