Hvartill tjente då de fördelaktige passen och vattendragen, hvaraf Finland var genomskurit?
Passen kunde nu på isarne kringgås och vattendragen öfverridas både med Cavalleri och Artilleri.
Redan denna inconsequense i yttranden så nära inpå hvarann, ger något nära tillkänna Författarens halt och värde och hvad tillit man kan fästa vid dess omdömen. Om honom kan man med skäl säga, att han märkte grandet i Befälhafvarens öga men icke bjelken i sitt eget.
På andra sidan börjar Herr Holm utveckla sina vackra militaira åsigter, med den frågan: ”Hvem har kunnat klandra Finska hären om den, seende de usla anstalterne etc. — om den förlorat modet, ledsnat och återvändt till sina hemvist?”
Derpå svarar jag å egne och mine vapenbröders vägnar: att vi blifvit af våra fiender begabbade och hade förtjent det. De medborgare, som nu så välvilligt emot Finska Arméen recenserat Herr Holms skrift, hade då med rättvisa föraktadt och kallat oss uslingar — och Herr Holm sjelf hade i sådant fall icke nu sutit vid ett godt brödstycke och Kongl. Wasa-Orden inom detta Fäderneslands område, hvilket bordt tysta munnen på hans ärelystnad som Författare och skona qvarlefvorne af Finska hären från så lumpna frågor som denna.
Hans ytterligare raisonnement på samma och följande sidor ådagalägger Herr Holms fullkomliga obekantskap med ärans och en riktig militair-esprits fordringar. Han anför att intet annat än ”Finska folkets trohet och medfödda tapperhet — — Arméens från barndomen inplantade vördnad och tillgifvenhet för Konung samt ett med modersmjölken insupit hat till Ryssarne” skall qvarhållit Finska hären under sina fanor.
Finska Arméen hade likväl svurit sina fanor att med lif och blod försvara dem — att icke förr än i döden öfvergifva dem — Fanorne voro Svenska och Sverige var vårt fädernesland. — Men Författaren, tjenstförrättande Regements-Presten, tillåter sig ändå fråga om någon kunnat klandra Arméen, i fall den svikit sin ed och förrädiskt lemnat sig i fiendens våld! Det var icke det gifna löftet, med ed bekräftadt, som förbandt Arméen vid sina Fanor, det var frugtan för Finska Folkets tro och tapperhet som höll Finska Arméen till sina pligter. Bevare Gud, för slika Predikanter!
Finska Befälet visste att Arméen hade en Krigsära att bevara, hämtad från Lützens slätter, och jag hoppas man medger att detta befäl uppbudit all sin förmåga att försvara den. Detta är allt hvad Finska Arméen uträttadt. Men denna bevarade Krigsära är en klenod, om hvars värde Herr Holm icke synes äga något begrepp.
Herr Holm påstår: att Savolax-Brigaden, till hvars bedrifter han uppger sig hafva varit åsyna vittne (förmodeligen likväl alltid utom skotthåll), skall varit Finska Arméens kärna. Härom kan jag med full visshet försäkra att Herr Holm betydligt förnärmar sanningen. Väl var Savolax-Brigaden en del af kärnan, emedan Finska Arméen för det mesta bestod af kärna.
Att Savolax-Brigaden alltid vid återtåget skall utgjort Arméens eftertroupp, är en uppenbar osanning, enär denna Brigad icke förr än efter den 27 April 1808 stötte till den öfriga hären, som då redan hade gjort ett betydligt återtåg, och derunder flera gånger slagits med fienden.