Hans yttrande i dessa afseenden är ett ägta Holmiskt skryt, med sitt bättre vetande.
Att Brigad-Chefen Grefve Cronstedt skall låtit Brigaden, i följd af ett falskt rykte, stå hela natten under Gevär, så att folket störtade till marken af köld, tillåter jag mig icke att tro; väl måste man gilla Grefvens försigtighetsmått att hålla Brigaden samlad, i synnerhet då det kunde hända att han ibland fick vänta på en Bataillon en hel timma, såsom det hände i Paavola; äfven att han icke tillät Bivouaqueeldar. Men deremot kan man med skäl lägga Herrar Bataillons-Chefs till last, om manskapet icke bakom Bataillonens kopplade Gevär fick röra och hoppa sig varma. Savolax-Brigaden, som skulle vara Arméens kärna, borde väl icke varit klemmigare än vi öfriga, som utan vakteldar ofta fingo stå på fältvakt i lika köld. Det var således icke värdt att Författaren tänker förbluffa alla läsare med sådane underverk. Grefve Cronstedt, om han ännu lefvat, skulle säkerligen vederlagt Författaren med ännu kraftigare skäl; men för Författarens eget anseende hade det varit bättre att han hade hållit sig närmare sannolikheten.
Här lärer det nu vara i ordningen anmärka: att den Corps, som ville anses för kärnan af Finska Arméen, icke bordt knota, ännu mindre att högt yttra sitt missnöje öfver de åtgärder Brigad-Chefen vidtog i följd af ordres och instruction. Sådant kallas eljest brott emot tuckt och krigslydnad.
Brigad-Chefen sjelf liksom vi öfriga af Arméen hade nödgats öfverge hem, maka och barn. Vi stridde när som så fordrades, men vi voro ej så öfvertappra att vi knotade och högt yttrade missnöje då vi nödgades retirera. Vår egenkärlek tilltrodde sig icke att bättre förstå Arméens och Fäderneslandets bästa, än våra högre Befälhafvare.
Påståendet att Grefve Cronstedt afgifvit falsk rapport om den obetydliga affairen vid Läppävirta är, lindrigast sagt, en oförsynt skamlöshet. Grefve Cronstedts instruction att icke inlåta sig i någon afgörande strid eller att onödigt blottställa sina troupper, utan gå norr ut och betäcka vägen åt Uleåborg, satte honom utom allt behof att med en osanning bemantla sin retraite från Läppävirta och det ringa motstånd han der gjorde. Det är således alldeles otroligt att en högre Befälhafvare utan något behof, skulle blottställa sitt anseende, genom anförande af en så lumpen osanning.
Författaren har också blott calculationsvis uppgjort beräkningen öfver Brigadens styrka i och omkring Läppävirta, då deremot Grefve Cronstedt i rapporten endast upptagit de troupper som deltogo i striden, dit Brigadens åsyna vittne troligen icke vågade sig fram, att räkna rotarne. Hvad förtroende kan då sättas till åsyna vittnets bestridande af rapportens riktighet.
Af lika halt och värde är Författarens berättelse angående den bortglömda posteringen i Jyngkkäby.
Då denna postering utsattes, erhöll den förhållnings-ordres.
Jag kan icke ens se: att då Brigad-Chefen ansåg denna instruction tillräcklig för alla händelser, att han på något sätt hade af nöden att underrätta Posterings-Chefen det Brigaden gick från Kuopio öfver sundet till Toivola ½ mil, blott för att bevisa Herr Holm att han icke glömt densamma.
Men efter Herr Holms framställning synes att Capitaine Dunker uraktlåtit sin pligt att inrapportera så snart posteringen af fienden blef angripen, och således i betydligare mohn brustit i de föreskrifna iakttagelserna, än Brigad-Befälet. Utgången visar ock att någon vidare ordres ej var af nöden.