Men bland de många löjligheter, som i denna skrift nästan öfverallt förekomma, må här nämnas Författarens uttryck: Vår Kanon. Vi presterskap, sade klockaren, eller månne kanonen kunde förkunna Evangelii lära och således var en Presterlig kanon?
Tapperhet fordrades visserligen här, såsom vid alla tillfällen, der det gäller förlusten af armar, ben eller lifvet; men någon särdeles rådighet — något hjeltemod, ser jag icke här kunde ådagaläggas, i synnerhet då författaren medger att snön, som betäckte isarne, var så djup att Cavalleri-attacken förlorade allt inflytande; icke eller har Författaren försökt uppgifva någon hjeltedat som dervid blifvit utöfvad, utom Cornett Dunkers, hvarföre han också blef decorerad.
Ingen af Finska Arméen missaktar eller förnekar Capitainerne Dunkers och Malms egenskap och förtjenster. Med högaktning och vänskap hedras deras minnen af Finska Arméens qvarlefvor. Här bör åter icke förgätas huru Författaren uppger att Cavalleri-anfallen på isen afslogos med drufhagels-Salvor, ehuru detachementet endast hade en enda Canon med sig.
Den ädle författaren yttrar på sidan 13: ”Ingen bör förundra sig deröfver att Grefve Cronstedt i sin rapport icke upptager: att han och hans Adjutanter vid Brigadens aftåg från Kuopio glömde hela fältvakten.”
Är detta språk värdigt en religionens tjenare, som uppger sig nitälska för sanningen? såsom sanning söker han påtruga Läsaren sina egna enfaldiga misstankar, hvilka han icke med ringaste bevis förmår styrka. Han borde hafva påmint sig att han nu icke talade i Predikostolen.
Vidare anför författaren att Grefve Cronstedt, för att förringa Dunkers och Malms förtjenster, uppger det Fältvakten fick till understöd utom Artilleri och Cavallerie 2:ne Batailloner.
Efter sig sjelf, dömer man andra, det är en erkänd och obestridlig sanning. — Något bevis att motivet för en sådan Grefve Cronstedts framställning, var, att fördunkla sina underhafvandes förtjenst, har sanningsvännen Holm icke förmått låta framskymta.
Han påbördar Grefve Cronstedt här en nedrighet till hvilken han sjelf varit capable. Och hvad skäl kunde väl en Befälhafvare äga till en sådan afund mot underlydande Befäls skicklighet, duglighet och förtjenst, som vanligen plägar utgöra en Befälhafvares tillfredsställelse och största glädje; men att Grefve Cronstedt af en ganska vanlig sak icke gjort ett underverk, det kan Herr Holm icke så lätt förlåta.
Vid den af Herr Holm upprättade marchroute öfver Brigadens Tåg till och ifrån Uleåborg, är ej särdeles att anmärka; men det eviga knotet, som Herr Holm ifrån denna Brigad låter genljuda öfver allt, skulle verkligen kunna förringa den, ifrån kärna, till en, af egenkärlek och missbelåtenhet med allt, maskstungen och bräcklig yta, om de militaire medlemmarne deraf deltagit i en så dålig esprit, som likväl aldrig förmärktes förr än Herr Holms skrift såg dagsljuset.
Sedan han med särdeles öfverdrift beskrifvit sina fältmödor under Brigadens återtåg, yttrar han på 16:de sidan: ”Vår påräknade och utlofvade hvila i Uleåborg blef ganska kort.”