På Aino, kämpen, som i går oss sade,
Att honom här uti den flydda natt
Vi möta skulle, för att gå i striden.
Kungen.
Den väntan fåfäng är, ty kämpen Aino,
Han ligger slagen för sin ondska stor
På strand. Hans röst som högste Guden gäckat,
Ej skall er kalla mer till syndig strid.
Nu Herren sjelf ert värn har nederslagit
Och spiran tagit från er hand, då Aino
I stoftet sjönk, liksom ett vissnadt löf
Inför Hans andedrägt. Er böjen då
För Honom ned, Hans allmakt ödmjukt dyrken,
Mot hvilken intet väsen spjerna kan,
Er döpa låten och Hans kärlek er
All skuld förlåter och i himlen engång
Er lifvets krona skänker.
Toivo.
Lömske kung!
Vi vilja icke dina kronor hafva,
Då du vår krona från vårt hufvud slog
Och trampade i spillror uti stoftet.
Du tror att Aino hos de döda är
Och aldrig mera höjer domnad arm
Till kamp? Att dina gudar seger vunnit?
Men än han lefver, än han draga skall
Framför sitt folk att ovän hugga neder
Och jaga som ett stoft i stormen kring.
Då qvällsol sista kyssen tryckte på
Hans höga panna, mig den starke sade:
"Och om i dag jag uti kampen faller,
Mitt svärd, mitt värf i arf jag lemnar dig."
Hans ande, konung, den du flyktad trodde
Till fjerran dunkla riken hän, han bor
Nu i min späda barm. Hans svärd jag svänger
Inför ditt öga här. Jag Aino är!
Kungen.
Tillbaka träd, du yngling! ej mot barn
Jag plägar uti striden gå. Fall neder,
Om tillgift bed, för det du svärdet dragit
Mot Herrans smorda.
Toivo.
Barn jag icke är
Och ej för dig jag faller neder! Männer,
Hvi stån j der och tveken? Fram till strid!
Biskopen.