Hej, håll! Ej mera blod här fåfängt flyte
På denna strand! Ej älskar Herren blod.
Låt fallne kämpens sista droppen vara,
Som gjutes i den blinda striden mot
Den sanne Guden. Sänken svärden neder,
Förtörnen ej den mäktige i höjden
Med eder arghet. Se, så mild Han än
Mot eder räcker faderliga handen!
Ej trotsen honom, ty då slutes handen,
Af kärlek fylld, och med den andra Han
En ljungeld slungar ut, att er förkrossa!
Då nåden ändad är och domen redo.
Toivo.
Blott Jumala har blixten i sin hand,
Men ingen annan. Framåt i hans namn!
(Kort ock vild strid. Flera finnar falla,)
Kungen.
Sen der, j hädare! Likt brutna röret,
J liggen der. Med oss så kämpar Herren!
På våra hufvu'n håller Han sin hand.
Utaf Hans stridsmän ingen föll i kampen.
J alle, som Hans milda hand har skonat
Och som Hans starkhets verk här skåden nu,
Er böjen för Hans spira och de offer
Af bön och lofsång, som j Honom bringen,
Med välbehag Han höra skall och stor
I nåd, en stråle deraf låta falla
På dessas arma, hädangångna själar.
(Alla finnar, utom Toivo, knäböja.)
Biskopen.
Er signe Herren Gud allsmäktig och
Till tecken att j vändt från edra gudar,
De falska, om till Honom, hjelpen oss,
Att afgudsaltar störta ner!
Kungen.