Hej, biskop!
Man icke ned må rifva hvad engång
Man heligt aktat och i tro har dyrkat.
Ej samma händer, som de offer fromma
Till gammalt altar buro uti bön,
Dess stenar nu till marken månde slunga.
En saga blott var Wäinös lära, men
Hans stämma dock till stora bragder kallat
Och hviskat ro i månget sorgset bröst.
Biskopen.
Som du det vill, det vare, ädle konung!
Kungen.
Mig, biskop, hör! Då altar jemnadt är
Med jorden, må j fromma böner läsa
Och rikligt gjuta helga vattnet ut
På rummet, der de offer många brunnit
Åt hednagud och trolldomssånger sjungits,
Hvari de onda andar bo. En psalm
Man under arbetet må sjunga och
I sången desse männer in må stämma.
(Till Toivo, som vill aflägsna sig.)
Hvart går du, yngling? Vill du ej i lofsång
Din unga stämma höja upp till Gud?
Toivo.
Ej lofsång åt din Gud jag sjunga skall!
Då Jumala, den starke, mig har skonat
Allt undan döden, för sin ära var det,
Som han mig skonade. Nu bort jag går.
Och djupt i skog, dit du ej finner vägen,
Jag bygger upp ett altar nytt, som högre
Och skönare än detta blifva skall.
Och der de offer nya skola flamma
Och nya böner sväfva upp mot skyn
Och lofsång ny skall ljuda uti rymden!
Och höge Jumala, så fröjdfull, än
Engång skall sitta uppå solens strålar
Och le åt dig och dina arma gudar.
Biskopen.