De förre. Helmi inkommer, nalkas kungen och lyfter svärdet mot honom, men bäfvar, låter det falla och sjunker till jorden.
Kungen.
Hvad vill väl fagra jungfrun här med svärd?
Ej dödshugg blixtra må i ungmös hand.
De väna värfven blott med veka fingrar
Må qvinnan sköta och i bön dem sluta.
En kämpe.
Hon svärd mot dig har riktat, herre kung!
Ditt lif har vilda tärnan traktat efter.
Hvad straff befaller du för kennes brott?
Kungen.
Ej straff jag äskar för den unga mön.
Se, Herren sjelf till jorden henne slagit.
Den näpst har blifvit af Guds egen hand,
Ej höfves menskohand att röra vid.
Kämpen.
Men skarpa svärdet, som hos kenne ligger,
Man må från kenne taga!
Kungen.