Det flög en ljungeld ur hans klara öga,
Som brände upp min själ. Jag ingen själ
Numera har; hon är en flägt allenast,
Lik den, som far imellan björkens blad
En stilla sommarqväll vid gröna stranden.
Och denna flägten kring hans hufvud susar.
(Reser sig upp.)
Blef jag för kungen rädd? Nej, rädsla ej
Uti min barm än sports. Jag har på stigen
I djupa skogen uti höstnatt vandrat,
Då stjerna ej från svarta fästet sken
Och månans ljus ej gycklade på gren:
Blott stormen brusade mot mina kinder
Och björnen brummande der gick invid
Min sida. Var jag då väl rädd för honom?
Nej! han min frände var. Allt från min barndom
Man har mig björnens unge nämnt; ej kan
Väl björnens unge rädas för en kung,
Med blåa ögon, midt på ljusa dagen.
Ej rädd jag blef. — Men hvadan kom det då,
Att svärdet föll ifrån min hand och jag
Till marken sjönk. Ett svärd af eld jag kände
I samma stunden genom hjertat gå.
Och hjertat slog ej mer i varma barmen.
Mitt öga ej upplyfta kunde jag
Och ej stå upp. Jag fastsmidd var vid marken.
Månd' mäktig trolldom i hans öga låg?
Jag ville honom döda: då från mig
Min själ han stal och band mig fast vid jorden.
Men dö han skall! Han våra gudar skändat
Och våra kämpar dödat, altaret,
Det heliga, till marken trampat ner.
Kom hit, du svärd, du uti stoftet fallna!
Ej höfves dig att ligga uppå jorden,
Du helga klinga, som min fader svängt
Med väldig arm. I kristen barm så djupt
Jag skall dig sänka ner. Men hvadan detta?
Hvi har så tung du blifvit i min hand,
Som förr dig svängde lätt liksom en leksak?
Du skarpa, spegelklara stål, hur' skönt
Du blixtra skall uti hans röda blod!
Hu! hvad din egg är hvass! För dig jag rädes!
(Knäböjer.)
Jag ser dig, höge Wäinö, der du sitter
På stol af åskmoln, jag din stämma hör,
Som dånar genom vida rymder till
Mitt öra. Men för dig jag icke rädes.
Ej björnens unge fruktar vredgad gud!
Du tingen skapat med ditt strängaspel
Och sköna väsenden ur dunkla gömmor
Vid sången lockat uti dagen fram:
Slå an en väldig ton uppå din harpa
Som krossar mig till stoft, der nu jag står!
Scen 7.
Helmi. Taini.
Taini.
Jag svarta tecken såg i djupa grytan
Och skräck sin vinge slog omkring min själ.
Hvar ligger kung, till jorden slagen ned,
Med stelnad ögonsten? Här ser jag svärdet.
Månd' kristet blod på skarpa klingan blänker?
Nej, blank den är, som nyss den skurad blef.
Helmi.