Mitt svärd till örnens bröst ej vägen fann,
Men han med svärd mitt hjerta genomborrat.
Den vigg jag sände uti munkens sköte,
Har återstudsat till min egen barm
Och tusen åskor med i flygten tagit.
Taini.
Ve! ve! nu svärdet föll ur ungmöns hand!
Ve! ve! nu ropar marken ve ock träden
Och hafvet, solen ropa alla ve!
Och luften ve ock gammal moder ve!
Nu björnens unge till en orm sig bytt,
I stoftet krälande ock stygg att skåda.
Och nesa står på hvarje grässtrå ristad.
Ej mera må jag trampa jord, hvarpå
Det barnet enfödt, vid min barm jag bar!
Högättad kämpes dotter, trolös sjunker,
Med kärleksstungen barm, till kristen konungs
Fördömda, blodbegjutna fötter ner.
Jag ej förbannar dig, ty vid mitt hjerta
Jag burit dig, dig vaggat i mitt sköte.
Ej må man banna eget kött och blod!
Men bort jag vandrar ifrån skändad härd,
Der eld ej mera tändas kan ock maten
Ej nånsin mera skulle färdig blifva.
Din hand, den svartnade, ej komme vid
Det helga, Jumalainvigda svärd,
Som kämpe hög har fört till gudars ära.
Du klara öga, ros vid modersbarm,
Du sköna stormvind, nu farväl! Jag vill
Hem till min kämpes hydda vandra.
(Störtar sig på svärdet, der altaret stått.)
Helmi (kastar sig öfver modren.)
Moder!
Tredje akten.
Andra tablån.
Theatern föreställer samma nejd som i första akten.
Scen 1.