Farväl! du vackra, finska strand, der jag,
Ett redskap blott i Herrans starka hand
Det helga kors på hednatemplens grund,
Till Kristi ära resa upp förmått.
Liksom den unga dagen stilla skrider
Allt högre upp, tills öfver jorden den
Uti den skönsta middagslusten står
Och hvarje skugga, hvarje skymt af mörker
Förjagar, så ock gnistan, som jag lemnar
Här qvar på stranden, utaf Kristi ljus,
Uti Hans kraft skall flamma upp och blifva
En sol, som engång hela Finland lyser,
Till Herrans ära, menskosjälars ro. —
Och nu, du ädle biskop, förrän jag
På skeppet stiger för att hädan fara,
Jag böjer knä, min krona lyfter af
Inför din fot och ber dig signa mig.
(Knäböjer och aftager sin krona.)
Biskopen.
Ett ödmjukt hjertas offer älskar Herran.
Med välbehag Han till sin smorde ser,
Som böjer sig till tjenarns fötter ner.
Så vare du välsignad uti alla
Din lefnads skiften. Hvarje morgon må
Ett arlaregn af Frälsar'ns nåd begjuta
Ditt helga hufvud och ditt fromma hjerta!
Och länge må du lefva för att Guds
Och lärans makt befrämja här på jorden,
På det du må ett säte engång vinna
Vid erkeengelns sida och bestrålas
För evigt af Guds anlets klarhet. Amen!
Kungen (uppreser sig.)
Jag ödmjukt tackar dig, du gode biskop,
För din välsignelse. Så from en bön
Till himlens port skall säkert vägen finna.
Nu låtom oss en lofsång ännu sjunga
På vägen, medan vi till stranden gå.
(Alla. En psalm uppstämmes.)
Scen 6.
Helmi (inkommer medan tonerna af psalmen ännu höras.)
Min hand är svart, så svart hon är,
Ja, svart af moderblod!
I hafvet djupt, i källan blå,
I tusen tårars flod
Jag tvättat har den svarta hand.
Hon blir ej hvit ändå!