Jag måste gråta mera, mycket mera! Rinn, ymnigt, mitt öga! Jag har tusende ögon: de gråta alla. Hör, huru tårarne falla! — Ve! ve! det är blod, som rinner från mina tiotusende ögon! ve! — Handen blir än svartare! Nu är den så svart som sot af mordbrand. — Jag vill gråta ännu litet mera, så blir den än svartare. Nu är den så svart som den moders multna barm, som eget barn dödade. Ha! ha! ha!
Det var för många tusende år sedan. — Du sol! än du dryper af blod. Du föll ned då — och rullade dig i blodet och du ristar en väg så röd på blå himmel alltsen då. Du ristar och ristar, och droppar, som stenar så tunga, regna från dig på mitt hufvud. — Hör! der föll en! en! en! en! Ha-a!
När skådar jag dig åter, höga sol!
Så gyllne ren som då för tusen år.
Så ljufligt du uppå mitt hufvud lyste,
När jag ett barn så litet ännu var
Och stenar skimrande vid stranden sökte?
(Knäböjer.)
Din svala hand uppå mitt hufvud hvilar
Jag lyssnar till din stämmas vårvindsflägt:
"Stå upp och se den berrlige i skyn
Och böj ditt anlet' för Hans ögons strålar
Och tillbed Herren Gud och gack i frid!"
Ja, höge konung! Jag vill följa dig,
Du dejlige, som uppå stjernor vandrar,
Till dina land, der solen ej går neder.
Der låt mig falla ner inför din sol
Och döp mitt hufvud med din hvita hand
Till tro uppå din Gud, som allt förlåter.
Jag följer dig till dina ljusa salar
Och der dig tjenar evigt vid din fot,
Den tvättar skär med morgondaggens perlor
Och torkar den med mina kyssar sedan! —
Ve! bort du går! — Der gnistor i ditt spår
Ur jorden springa upp!— — Ha! vandrar du
Der än uppå den svarta bron och visar
Det djupa såret i din vissna barm!
Och jagar bort min konung från min sida!
Blir du ej trött engång? Tror du att ej
Jag höra kan ditt ord? Jag hör det, hör det:
"Du klara öga, ros vid moders barm,
Du sköna stormvind, nu farväl! Jag vill
Hem till min kämpes hydda vandra." Ha!
Som grafsten så kall,
Nu härden den är
Och ormar i kitteln sofva.
Än rinner klara bloden ur din barm!
Blir då den källan aldrig tom? Hon rinner
Så strid, så strid! En ström det är som nalkas
Till mig. Den når min fot! Uti dess våg
Jag står! Ve! hjelp! Jag flyr! —
Scen 7.
Helmi. Tancred.
Tancred.
Så fann jag dig,
Du vilda sköldmö, du af stormen födda!
Som mig vid dig med glödhet kedja smidit.
Nu sluter jag dig åter i min famn
Och aldrig mer du derutur dig sliter.
Helmi.