Dagen därpå var också en dag. Våren levde ännu och solen lyste som i går. Det blev åter lunchdags och åter ledde min väg till den stora restaurangen i hörnet vid torget. Jag gick in och fick samma bord som dagen förut.
Flickan från i går kom strax till mig och räckte mig matsedeln. Där stodo många goda rätter och där stod som i går Kidney and bacon. Jag tänkte: det är en stående rätt på denna restaurang, det är ställets specialitet. I går fick jag den ej. Ödet ville köttbullar — låt oss se hur det går i dag!
Och så beställde jag Kidney and bacon.
Det gick en stund. Runtom mig sorlade publiken och ute på gatan hörde jag kolportörerna ropa ut tidningarnas stora nyheter. Spårvagnarna rullade. Och över alltsammans lyste vårens vackra sol.
Uppasserskan kom med min rätt. Den låg, som i går, i en vacker karott av silver och det var köttbullar med potatis, som i går. Hon ställde karotten på bordet och försvann.
Och jag tänkte: Visserligen ligga vi helt och hållet i händerna på makterna. De kunna husera med oss hur de vilja. Men det bör finnas en gräns. Vi böra själva ha något att säga. Det duger inte att tänka: Försynen är sysslolös — låt den få arbeta! Sådant kan misslyckas. Men i dag driver makterna med mig. Det kan inte tillåtas. Jag är en fri man. Jag vill bestämma själv över min lunch.
En hovmästare gick förbi. Jag knackade och han kom, artigt bugande.
— Förlåt, sade jag, Kidney and bacon är det icke längre njure och fläsk?
— Jo, naturligtvis, sade hovmästaren.
— Det kan aldrig vara köttbullar?