— Nej, inte här. Vi ha Kidney and bacon.
— Då har här skett ett misstag, sade jag. Jag har beställt Kidney and bacon och jag har fått köttbullar. Köttbullar är också mycket bra, framför allt på denna restaurang, men jag har icke beställt dem. Hovmästarens ansikte blev mycket allvarligt. Han såg på min karott som var av silver, tog den och försvann. På vägen mötte han den unga uppasserskan och jag såg att han talade vid henne. Jag förstod att han grälade och jag ångrade genast vad jag gjort.
Jag tänkte: Nu är konflikten färdig. Du har tryckt på knappen. Händelserna rulla upp sig och makterna förbereda sin hämnd.
Om en stund kom den unga uppasserskan. Hon var mycket allvarlig. Jag såg att hon hatade mig. På bordet, framför mig, satte hon ett fat, även det av silver, och på det låg Kidney and bacon.
Det gick ett år. Livet gav och tog. Riken störtades och troner föllo. Det var åter vår. Solen sken som förr på strömmen av människor som gled fram på den breda gatan. Och åter var det lunchdags. Och åter stod jag utanför den stora restaurangen vid torget. Jag gick in och jag fick mitt samma bord som förra våren. Jag satt mitt bland de unga ätande herrarna och flickan från i fjol stod åter vid mitt bord. Hon räckte mig matsedeln och jag såg på hennes blick att hon kände igen mig.
Det är mannen som skall ha Kidney and bacon, tänkte hon — Kidney and bacon, Kidney and bacon — det måste jag komma ihåg!
Där fanns många rätter på matsedeln och där fanns köttbullar med potatis. Jag beställde köttbullar.
Flickan såg på mig ett ögonblick. I hennes ögon låg undran och tvivel. Så gick hon. Och om en stund var hon tillbaka med ett fat av silver och på det fatet låg Kidney and bacon.
Därute på torget rullade spårvagnarna, skreko kolportörerna och lyste vårsolen.
Jag åt min njure och mitt fläsk och då jag betalade, sade jag till den unga uppasserskan: