— I dag voro köttbullarna alldeles utmärkta. Äro de alltid så bra?
— Ja, svarade hon, vi äro kända för våra utmärkta köttbullar. Det är vår specialitet.
Men jag tänkte: huru litet förmå vi här i världen. Huru små och svaga äro vi icke. Och när skola vi äntligen lära oss förstå att när makterna önska att vi skola äta köttbullar, så skola vi icke beställa Kidney and bacon eller tvärtom. Huru outrannsaklig är icke Försynen!
[FJÄRDE MAN.]
Det var en sådan dag — solen hade börjat värma och sommaren var på väg. Det var en sådan dag, då man lämnar sitt arbete och går ut på gatorna och torgen.
Så kom jag till den stora parken, där blommorna växa i rabatter och där barnen leka i stora sandhögar. Jag satte mig på ett säte mitt i solen och ritade i sanden med min käpp som människor göra som äro lata och icke besvärade av trängande göromål. Jag ritade en halvcirkel, runt om mina fötter. Sen ritade jag en halvcirkel utanför den första och så kom John.
— Inte får man sitta på säten i parker, sade han och såg på mig bestraffande. Sätena äro till för fulla personer och pigor från landet.
— Du har alldeles rätt, sade jag. Alldeles rätt, men så här på våren vet man ju inte vad man gör. Men om du sätter dig här bredvid, ser det ut som om vi hade något viktigt att tala om och då kanske allmänheten förlåter oss.
John satte sig och sade: