— I går var jag med om något besynnerligt. Tor och Bertil voro hemma hos mig för att få en liten poker. Ernst var också bjuden men han kom inte, måste resa och revidera i någon bank. Nå, vi voro bara tre och det var pinsamt. Det är pinsamt att spela poker på tre man. Spelet blir inte balanserat.
— Man kan ju ta bort en del kort, sade jag, som också spelat poker då jag var ung.
— Ta ut! Vi togo bort till och med femmorna, men det är ju det som förrycker spelet. Joker hade vi också.
— Du sa att du var med om något besynnerligt?
— Ja, vi hade spelat ungefär en timme, då vi plötsligt slutade upp med några jackpottar och togo en grogg i stället. Då ringde det på tamburklockan och Tor sprang och öppnade. Kristin hade gått ned efter sodavatten och jag kom mig icke för.
Det dröjde innan Tor kom igen. Men så kom han och vi frågade:
— Vem var det?
Tor vinkade åt mig och vi gingo ut i tamburen, lämnande Bertil ensam. I tamburen stod en sluskigt klädd herre med en sorts portfölj under armen.
— Herr Söderberg, sade Tor och vi bockade oss för varandra. Söderberg är en gammal vän till mig, vi äro skolkamrater, sade Tor, och nu kom han hit i kväll för att sälja några vykort, det har gått dåligt för honom.
Jag kände i fickan efter min portmonnä — nåja, ett par vykort kunde man ju köpa, då det var Tors gamla skolkamrat. Jag tittade på karn. Han var trasig och smutsig och orakad och oklippt och jag inbillade mig att han luktade sprit. Man vill gärna att illa klädda personer skola lukta sprit. Men hans ögon voro kloka och klara. Kanske var det bara en tillfällig olycka som kunde repareras — re-pareras — repareras — jag upprepade ordet för mig själv tills idén kom: om vi skulle klä upp Söderberg, raka honom och frisera honom och ha honom till fjärde man!