Dagen därpå löste jag ut klockan. Hon tog emot pengarna och kvittot, och biträdet gav mig klockan. Jag försökte säga något, något roligt, förstår bror, för att visa mig trevlig, och så sade jag så där på skämt:

»Det är väl samma klocka som jag lämnade i går!?»

»Tror ni vi byter ut de belånade varorna?» sade biträdet och gav mig en arg blick. Hon såg icke upp från sin bok.

Och nu började det! Jag kom igen dagen därpå, jag belånade min klocka, hon svarade vänligt, då jag hälsade god dag, hon började betrakta mig som en kund. Jag kom igen dagen därpå och alla dagar. Jag belånade allt vad jag hade löst, till och med kläder och böcker. Ibland löste jag ut en del, men alltid hade jag något stående. Så småningom blev hon vänlig emot mig, kanske tyckte hon synd om mig, kvinnan är sådan, ser bror, men en kväll, då jag stod och väntade på henne utanför porten, bara för att se henne och följa efter henne, kom hon ned med biträdet, och han följde henne framåt gatan. Jag kände förfärliga kval, där jag följde dem: älskar hon honom, tänkte jag, älskar hon honom? Men han skildes snart vid henne, och hon blev ensam. Då begick jag en av de modigaste handlingarna i mitt liv, jag gick fram och tilltalade henne. Jag hälsade god afton.

»Ah, är det ni,» sade hon. Och så gjorde vi sällskap. Jag följde henne till porten, och då hon räckte mig sin lilla hand till farväl, kände jag mig så glad och lycklig, så lycklig.

Dagen därpå gick jag upp på pantbanken och löste ut allt jag hade där, och då jag skulle gå, viskade jag till henne:

»Får jag följa er i kväll?»

Jag hörde hennes ja som den vackraste musik i mitt öra — ack, bror, vad man var ung och rik! — och så sprang jag.

Vi träffades på kvällen, och efter en månad voro vi förlovade. Det var den lyckligaste tiden i mitt liv, lyckligaste tiden.

Och så gifte vi oss. Man skall aldrig gifta sig, aldrig gifta sig! Jag är inte lycklig, bror. Därför går jag här, går jag här var kväll. Det är så mycket, jag kan inte säga dig allt. Hon är inte snäll emot mej, hon är hård och grym, och hårdast är hon, då hon säger: »En sån där som du, som levat som ett svin innan jag fick tag i dig, en sån där, som levde och svirade och pantsatte allt vad han ägde och hade!»