Det säger hon till mig. Och jag har inte hjärta att säga henne, varför jag pantsatte alltsammans! Hon skulle inte tro mig. Hon skulle tro att jag var full och tokig!
Det blev tyst. Min vän höjde sitt glas och sade:
— Skål, skål för mej!
— Skål! sade jag.
Mannen i soffan under den förgyllda spegeln hade somnat. Hans huvud hade fallit ned, och pincenén hade ramlat på golvet. Mannen med hunden hade gått, och på hans plats satt min vän D., som jag väntat i 25 minuter på gatan. Jag tog mitt glas och gick över till honom, lämnande min olycklige och obekante vän ensam i sin djupa sorg och förtvivlan.
Var icke detta en allvarlig berättelse?
[TVÅ SOM GÅTT.]
Isaak Hirsch är död och har fått de vackra minnesord han förtjänar. Han var en god människa och en originell man, en man av den typ som blir allt mera sällsynt.
Tidningarna överflöda med historier om honom. De flesta äro mycket karaktäristiska, en del verkligt roliga.