I ett fall vill jag dock göra en liten rättelse. Den mest kända Hirschhistorien är icke äkta, den är en förfalskning och det är på tiden att den avslöjas. Jag menar historien om då Hirsch rusade in på Du Nord och beställde:
— Smörgåsbord, soppa, fisk, kött, dessert, betala!
Den historien har aldrig hänt. Den är gjord på Söndags-Nisses redaktion, införd i tidningen och på sin tid illustrerad av Oskar Andersson. Historien gjorde stor lycka — den var ju typisk för mannen — och den bevisar endast att en populär man ofta icke bär skuld till de legender, som omsväva hans person. Förr i tiden lade man alla roliga historier på Bellman, Kalle Scharp, Färsken, Feychting och andra. Och när vi, som nu leva, en gång försvunnit, kommer man att beljuga oss lika friskt som de andra. Vilket inte gör någonting, bara man ljuger roligt. En historias värde ligger inte däri att den är sann utan däri att den är sannolik.
Jag kände Isaak Hirsch, något litet. Träffade honom första gången på en middag på Gamla Fenix — vart tog det vägen? På den middagen fanns Daniel Fallström, som då champagnen serverades, kraftigt sade ifrån:
— Champagne skall vara kall, men inte iskall! Det är bara brackor, som dricka iskall champagne!
Strax därpå kom vaktmästaren till Hirsch:
— Söt eller torr?
— Det gör detsamma, svarade Isaak — men inte för kall, inte för kall!!
Jag minns en historia om Daniel och Hirsch. Man talade om en affärsman som blivit utsatt för olaga häktning. Daniel försvarade mannen med all den värme han har för en oskyldigt anklagad:
— Han är absolut en hedersman, något annat kan ej sägas om honom!