Men allting därinne var så rent och hvitt. Golfvet hade icke en fläck, och de hvita gardinerna kring den lilla sängen sågo alldeles nystrukna ut. I fönstret hängde också små nystrukna gardiner, och där stod proppfullt af blomkrukor med nejlikor och geranier. Men för öfrigt fanns där endast ett bord och några stolar, och vid den ena väggen ett litet skåp, hvarpå stod ett skrin med mässingslås.
»Var det en knapp, du skulle ha?» sade moster Kajsa. Hon gick bort och öppnade skrinet och tog därur nål och tråd och en byxknapp.
Så satte hon ett par stora hornbågade glasögon på sin näsa och bad Erik sitta ned. Själf satte hon sig bredvid och började sy fast knappen med vaxad tråd och knut på rätan.
Men Erik skrattade.
»Du ser ut som en gammal gam, som vill hacka min lefver, moster Kajsa,» sade han.
»Det var roligt det,» sade moster Kajsa, »men nu sitter knappen fast.»
Det var nätt och jämnt, att Erik sade tack, ty han skulle ju ner och slå boll igen.
Men han kunde icke glömma, att de hade skrattat åt honom, då hans byxknapp sprang af, och i synnerhet var det en gosse, som de kallade Långe-Jöns, som riktigt hade hållit sig på magen af skratt.
Det där satt och knep Erik i sidan, och han passade på alla möjliga tillfällen att reta och utmana Långe-Jöns, ty Erik ville slåss med honom.
Så blef det från onda blickar till vreda ord, och en afton råkade de ihop med knytnäfvarna. Erik var den starkaste, men Långe-Jöns var smidig som en ål, och kunde böja sig undan för slagen så hastigt, att de flesta kommo i luften.