Då blef Erik het och drog knifven.
»Jaså, du drar knif, din slyngel!» ropade Långe-Jöns och drog också sin, och i nästa ögonblick hade Erik ett styggt hugg öfver sin högra hand.
Då hans motståndare och de andra kamraterna sågo blod flyta, spriddes de som en hönsflock, och Erik stod ensam och såg sitt röda blod droppa i tunga droppar ned på gräset.
Då klirrade moster Kajsas ruta.
»Kom upp, Erik, skall jag hjälpa dig!» och Erik var denna gång icke sen att klättra uppför den lilla trappan.
»Sitt ned,» sade moster Kajsa, då Erik kom in, och så öppnade hon sitt skrin och började att leta i det. Hon tog fram ett litet hopvikt papper, och därur tog hon ett plåster, som luktade så underligt.
De stora glasögonen kommo åter på hennes långa näsa, och så tvättade hon blodet från Eriks hand och klistrade ihop såret med plåsterremsor, och så tog hon linne utur skåpet och gjorde däraf en lång bindel, som hon band kring den sårade handen.
»Du ser ut som en gammal örn, som dricker mitt blod,» sade Erik, då moster Kajsa stod med näsan öfver hans hand.
»Det var roligt, det,» svarade moster Kajsa. »Nu är handen i ordning, men jag skall säga dig Erik, man slåss inte med knif! Det låter du bli en annan gång.»
»Jag tycker inte om, att få bannor,» sade Erik och såg ond ut. »Det tål jag inte.»