»Du tycker kanske mer om att få en hvetebulle med smör och en sup,» sade moster Kajsa; »men det tål du kanske inte heller?»
Erik såg genast mildare ut. Hvetebröd hade han sällan råd att äta, och det svartnade för hans ögon af allt det blod han förlorat, så att han tyckte nog, att en hjärtestyrkare skulle vara god att få. Han sneglade bort till moster Kajsa, då hon gick till sitt skrin och därur framtog en liten kopp med smör, en stor hvetebulle och en liten flaska med ett litet, litet glas, som hon satte framför Erik.
»Du kan gärna sträcka dina långa ben på en stol,» sade moster. »Jag lägger mitt förkläde på den!»
Och så sträckte Erik benen ifrån sig och låg som en prins och åt hvetebröd och drack sött brännvin till.
Denna gång sade han både tack och farväl, och han log till och med ett litet vänligt leende mot moster Kajsa, då han gick sin väg.
Då handen var läkt, skulle Erik åter kasta boll, och då han dref till den med all makt, sprang spännet ur hans tröja. Det var ett gammalt fult tennspänne, men det var dock alltid bättre än intet, och hur mycket han än letade, kunde han icke finna det.
»Hvad letar du efter?» frågade moster Kajsa uppe från sitt fönster.
»Jag letar efter mitt tennspänne,» svarade Erik. »Men det har troligtvis flugit till världens ända.»
»Troligtvis,» svarade moster Kajsa, »eftersom du slog till bollen. Men kom upp så ska vi försöka hitta ett annat.»
Nu var Erik så väl bekant med trappan, att han tog den i två steg.