»God afton, lilla moster!» sade Erik, då han kom in.
»God afton, Erik!» sade mostern. Hon stod redan och letade i skrinet.
»Ser du här!» sade hon. »Skulle det här kanske passa?» och hon tog fram ett spänne af förgylldt silfver. Det föreställde två händer, som kommo ut ur två svängda liljekalkar och togo om hvarandra, och på handleden af hvar och en satt en blänkande sten.
»Oj, ett så fasligt vackert spänne!» sade Erik och spetsade munnen. »Tänker moster verkligen ge mig det?»
»Vackert ska vackert ha,» sade moster Kajsa. »Det passar bra mycket bättre på ditt unga bröst, än vid min gamla skrynkliga hals.»
»Å ja, det är då också sant,» sade Erik, och så lät han moster Kajsa sy i spännet.
Men när han nu om kvällarna stod i solskenet vid bollplatsen, tittade flickorna dubbelt på Erik.
»Se på vackra Erik, ett så grant spänne han har fått! Han är nog inte så fattig, som man tror,» sade de.
Från den tiden hände det rätt ofta, att Erik på lördagskvällarna, då bollspelet och lekarna voro slutade, oombedd gick upp till moster Kajsa. När kamraterna retade honom därför och frågade:
»Hvad roligt kan du ha där uppe hos den där gamla fula käringen?» svarade Erik endast: