»Jag vet inte, men gumman är snäll.»
Det var alltid så trefligt och fint i det lilla rummet. Nejlikorna i fönstret doftade så godt, och man kunde se öfver hela den gröna ängen med solnedgången bakom kastanjeträden.
Nästan alltid hade moster Kajsa något att bjuda på; än ett glas kallt öl, än nymjölkad mjölk, och från skrinet hämtade hon små paket, hvari fanns tobak till Eriks pipa, ja till och med någon gång kaffe, hvaraf hon kokade en stor, ångande kopp till Erik.
»Hvad har du egentligen allt för slag i det där skrinet, gamla moster Kajsa?» frågade Erik en afton, då gumman stod och ordnade i det.
»Å, det är så där litet af hvarjehanda, som man behöfver på denna besvärliga vandring vi ha att gå,» svarade gumman.
Erik stod och tittade nyfiket i skrinet. Där var allt så väl ordnadt i små afdelningar med lådor och flaskor och fyrkantiga paket.
»Hvad var det där som glimtade?» frågade Erik.
»Det är spännena på min bilderbok,» svarade moster Kajsa. »Har du rena fingrar, så får du lof att titta i den.»
Och därmed tog gumman upp en liten bok med tryckt läderband och silfverspännen och lade på bordet framför Erik.
Det var en underlig gammal bok med taflor som föreställde heliga och tappra män.