En röd ampel brann inom en fönsterdörr till en terrass. Men för öfrigt var det släckt inom den stora byggnaden, som tycktes sofva i den vackra och sagobelysta natten.
Det var dock något annat än palatset som fängslat Hugo och kommit honom att för några ögonblick glömma sin trötthet. Midt på gården, i skuggan från en stallbyggnad, som, äfven den, liknade ett litet slott, stod en karl. I sin blårandiga skjorttröja och förkläde och med skärmmössan på nacken, såg han ut som en trädgårdsmästare.
Han stod nära kanten af en vattenbassin, hvars konstfontän var nedskrufvad, och från cementkanten ringlade en slang med sprutstycke till hans händer. Ett sakta porlande tillkännagaf att sprutan var i arbete och strålen — det var det underbara — var riktad mot slottets tredje våning.
Nordling stirrade. Gällde det att släcka en liten ofarlig eldsvåda, som plötsligt uppflammat, och så tyst som möjligt utan att oroa de sofvande invånarna? Otänkbart. Eller var det en nattlig vattning af någon sällsam klängväxt, som fordrade detta sätt i sin främmande omgifning? Hugo följde silfverstrålens båge, där den bröt fram ur skugglinjen och lät ett fint duggregn, likt pärlskum, yra ned mot marken. Nej, strålen träffade spegelglasrutan och rann sedan, splittrad i skimrande vattenränder ned mot fönstrets ornamentkarm och vidare längs murytan. Det var alldeles tyst, de krenelerade tornen reste sig mot den gröna månhimlen, trädgruppernas nattskuggor lågo som målade på gräsmattorna och mannen med slangen stod likt en staty orörlig och riktade alltjämt sprutan mot fönstret i tredje våningen. Endast bassinens svaga gurgling, det mjuka hväsandet från munstycket och vattnets fall mot rutan, hvilket liknade strandsorl, hördes.
Då kände han en hand på sin skuldra.
— Inga funderingar på att krypa öfver, hoppas jag?
Nordling ryckte till. Poliskonstapeln stod bakom honom.
— Hvad betyder detta?
Irländaren tvekade.
— Vet ni inte?