Han svarade utan betänkande:
— Ja visst. Jag älskar den — den är min.
— Ah!
Och då tryckte hon sig plötslig tätt till honom och gaf honom en följd af snabba kyssar, fågelkyssar, hvilka liksom hackade hans läppar. Men då han till sist höll henne fast och det började susa i hans öron, bet hon honom och därpå trefvade de vidare, hand i hand.
Omgifningen blef ödslig. Förfallna hus och kåkar lågo efter halft raserade gångbanor som tycktes bestå af ruttnande broplankor. Grushögar omväxlade med lergropar, och öfver lutande plank stucko upp knotiga och nakna träd. Belysningen var en och annan gaslykta, hvars röda ljus stirrade likt ett öga vid någon mörk och ruskig knut. Skepnader gledo omkring som hyenor och mellan ett par höga, öfvergifna spannmålselevatorer skymtade linjen af prärien. Från floden blåste en nattvind.
Ysaïl stannade.
— Tyst! hviskade hon.
Därpå:
— Hvissla!
Hugo hvisslade.