De lyssnade båda. Intet hördes. Om hvisslingen varit en signal, hade den ej blifvit besvarad.
— Så kom då, sade zigenerskan.
De gingo ännu några steg och nu kunde tydligt uppfattas prasslet från präriegräset och präriehundarnas tjut.
Flickan stannade utanför ett tvåvåningshus af trä, omgifvet af ett sönderbrutet staket. Ingen grind fanns, och då Nordling följde henne uppför gången till trappan och därvid kom att blicka tillbaka, såg han den stora staden aflägset resa sig högt mot skyn, som färgades röd af reflexen från många tusen gators millioner ljus.
Ysaïl öppnade porten och de trefvade uppför en knakande och brant trappa. Därpå slog hon upp en dörr och Hugo befann sig i ett rymligt rum, på hvars midtelbord brann en nedskrufvad lampa. Fönstren voro täckta af gardiner.
Zigenerskan kastade af kappan. Rummet var torftigt möbleradt och smutsigt. Möblerna voro vanliga amerikanska gungstolar, ett par soffor, ett skåp och bord. Men i fondväggen var en stor, tillsluten skjutdörr med dubbla skifvor.
Flickan sträckte armarna högt öfver hufvudet — samma gest som då hon började sjunga. De voro smala, af utsökt form. I armhålorna syntes den mörka skuggningen af svart hår, som glänste i lampskenet.
Hon log.
— Är du nöjd? Ysaïl trött. Nu gå!
— Skall jag gå tillbaka hela denna väg? Får jag ej stanna?