— Svenskan, fortsatte aktören, jaså svenskan. Ja, käre vän, hon — hon är borta.
— Är hon borta?
På nytt kom detta outgrundliga i ansiktets apmask. Och när nu Nordling såg på honom, igenkände han plötsligt uttrycket. Det var ej den kalla reflexen från kalciumljusets bländpelare, det var ej heller återskenet af någon sympatikänsla eller en inre värmevåg, som färgade för minuten masken midt emot honom med äktare smink. Nej — det var samma flyktiga min af grubbel, ångest och broderssökande, som han iakttagit i zigenerskans mörka anlete stormkvällen på krogen vid Clark street och i den buttre poliskonstapelns uppsyn ett ögonblick under månskensnatten utanför den sömnlöse millionärens villa vid Michigansjön. Denna plötsliga uppenbarelse af hjälplöshet inför någon stor gåta, famlandet efter en likes hand i mörkret — detta något, som ej anletsdragen mäktade dölja, hur stelnade de än för öfrigt voro.
Hans reflexioner varade endast några sekunder, liksom den andres minspel var lika öfvergående. Det hväste till öfver deras hufvuden och ljuset skiftade, mörknade, strålade därefter med förnyad styrka och föll åter som förut, endast en hårsmån rubbadt från första läget, slående en cirkelrund hvitfläck på golfvets dammiga tiljor.
— Ja, ja, sade irländaren, hon är borta. — Jag själf har ju intet med detta att skaffa — jag är bara en low comedian, en akrobat, som slår volter i apkostym — liksom hon var en dancing-girl. Nå, hon sa’ att hon kom från the Royal Opera in Stockholm — well, well. Men låt oss säga att hon ej kunde något — nej, verkligen, ingenting kunde hon. Så blef det gräl i kväll, pantomimen går ej längre som den skulle och vår stagemanager är brutal. Veckans lön hade svenskan redan fått i förskott, dessutom var det ett par plikter, hon och en tio stycken till fingo gå. Good bye! Nå —?
Han slog ut med händerna, höjde på axlarna och knep ihop med ögonen.
— Ja, sade Hugo, jag känner knappt flickan och jag är ej hennes älskare. Men, som sagdt, hennes lilla barn är döende ...
Han stod och tänkte på uttrycket »bara en dancing-girl». Och det födde en idéassociation. Han mindes Degasutställningen uppe på the Art Institute, där bland de sällsynta verken äfven en del af mästarens kolstudier hopbragts. Det var en helt liten teckning — en flicka, knotig, mager, utsvulten, öfvertränerad; en dansös, men beröfvad rampens glansljus, pudrets och tuschens fernissa, paljetternas skimmer. Flämtande böjde hon sig ned i kulissvrån och snörde hop skornas korsband kring smalbenet. Hur ful, hur kantig, hur trött hon var med hvassa armbågar och stela, osköna vador. En grändunge ur rännstenssmutsen — en ... Only a dancing-girl.
En elektrisk klocka ringde, skarpt, så att de båda ryckte till. Nästan samtidigt hördes en gäll stämma ropa något, därpå ljödo kraftiga flatslag i händerna och en van, befallande röst yttrade en lång ramsa i myndig kommandoton. Den tycktes komma från alldeles öfver deras hufvuden.
Aktören rätade upp sig.