— Jo, jo, sade han, o yes, jag förstår.
Han nickade.
Nordling såg, hur på ömse sidor om den rödsminkade näsan runno tårar. Och han hörde clownen hviska, hest och underligt:
— Jag var också en gång — länge se’n — Dublin — kär i en danserska. Ja, ja, jag lefde på henne — då. Poor girl, död nu. Hon hette Maggie.
— Han tror mig ej, mumlade Hugo.
Högt sade han:
— Nå, tack då, adjö.
— Måste klä mig, skrek irländaren i sin förra ton, apa — kullerbyttor —
Och han försvann midt genom den snedstrålande ljusfloden, hvilken tycktes insuga, förtära, bränna upp hans skugga.
Då Nordling gick ned den brant sluttande gången, hvars gaslågor inom sina metalltrådsglober fladdrade för draget från gården, uppstämde orkestern därinne en skrällande souzamarsch. Tonerna ekade ut i gränden, som nu var mörkblå. Man hörde egentligen endast rytmens poängtering från skallande bastubor, trummor och lock.