Trött vandrade Hugo hemåt. Det var en kylig kväll, men med klar himmel — vinden kom från norr och molnen hade drifvits ut öfver Michigan. Stjärnorna brunno kallt och klart. Det skulle bestämdt blifva tidig vinter.
Hugo frös vid tanken.
— Om jag ej inom fjorton dagar har arbete, vandrar jag ut på landsbygden och se’n får det gå hur det vill. Det blir naturligtvis döden.
Öfver bron. Den långa gatan upp. Utanför Wosslicks hejdade han sig, men fortsatte genast. Han hade så när fallit för frestelsen att gå in och bedja att på kredit få dricka visky.
— Om nu O’Neill ville komma, tänkte han, så skulle jag supa mig full med honom, så full att vi båda blefvo lika tokiga.
Ändtligen Chestnut street. Han smög fram till huset. Matsalsfönstren lyste, det var fullt med gäster. Han såg upp mot porten: jo, mycket riktigt, där satt redan fäst vid vredet en liten krans med stor rosett och långa band. De voro hvita, till tecken af att ett barn dött. Hugo undrade om de ej snart skulle få sätta dit äfven ett par långa, svarta florsband, utmärkande att en fullvuxen, att modern följt efter.
— Hvar kan hon vara?
Han upprepade halfhögt frågan i tamburen, där det var mörkt.
Då kom gamla fru Åström fram. Hugo såg i det svaga ljuset från gatans lykta att hon var svartklädd. Han blef rörd.
Gumman snyftade: