— Hon har varit här, stackars människa. Stackars, stackars flicka, det är nog inte roligt. Nu ä’ hon så ensam, liten. Och det blir nog bara elände nu. Hon grät inte — var inte det underligt? Hon bara stod och såg på det lilla liket, vet mister Nårdling. Så gaf hon mej tio dollars och så gick hon rätt ut. Men efter tio minuter kom Linn, the undertaker, han som har begrafningsbyrån, vet ja’, på Clark street och satte upp bandet, di brukar, på dörr’n. Då hade hon varit inne och sagt till om ekkista, och allt. Och betalt, och allt. Herre gud, ja. Bara hon nu inte går och gör sig något illa.
Från köket skreks något. Soppan var slut och fru Ostroem måste ned.
Hugo gick upp på sitt lilla rum. Han ville ej äta. Ville ingenting. Utan att kläda af sig lade han sig raklång på sängen och stirrade upp i mörkret. Ett nätskuggverk från fönstret dansade på det gipsstrukna taket. Det liknade fladdrande svarta fjärilar på ljus botten. Grändlyktan kastade öfver bakgården, genom det gamla trädet vid planket, detta ljusspel. Hugo stirrade och stirrade.
Och han önskade att han som lilla Lajsa i rummet inunder nu varit riktigt borta.
* *
*
Men svenska Lisa, den lilla danserskan, gick ensam ned en yttergata som förde till flodmynningen.
Hon kände sig trött intill döden och hennes hufvud tycktes henne tomt. Och dock låg ett leende kring läpparna, öfver hvilka ännu smink och puder voro fästa. Hennes ögon sågo rakt fram, och pupillerna liknade två orörliga punkter.
Då hon kom fram till det höga kajverket, som här löpte i höjd med flodbroarnas räcken, uppsökte hon en plats hvar hon kunde stiga ned för de sluttande sidorna. Hon fann en smal öppning bakom ett stort varuhus, och försiktigt klifvande nedför branten och hållande sig i de stora pålar, som likt master stucko upp ur sanden, tandande hela bäddens kam, ända ned till vattenytan, nådde hon sjön.
Solen hade gått ned, det var mörkt. Stora skybankar stodo upptornade öfver Michigan bakom hamnpiren, hvars röda fyrljus blänkte mot den svartblå väggen. Men strimmor af gult och rödt satte inslag i molnen längre västerut. Och från yttersta kajudden, på andra sidan flodarmen, där de stora handelshusen, fruktbasarerna och fiskkvarteren lågo, strömmade bländande elektriskt ljus.
Lisa gick ned till vattnet. Hon gick ut i vattnet. Det skvalpade öfver hennes skor.