Hon stod mellan två kolpråmar. Vattnet, oljigt och dyigt, gungade all slags orenlighet. Det var allt upptänkligt, från döda råttor till skalen af apelsiner och bananer. Det var korkar, spån, papper och allt som en stor stad dagligen ger ifrån sig.
Men Lisa kände ej stanken, märkte icke orenligheten, det bortkastade och förbrukade affallet och skräpet, som floden vaggade. Hon tänkte på en saga.
Det var sagan om lilla Lisa. Hon som flöt utomlands på ett stort näckrosblad och träffade alla de stygga och fula paddorna i lifvet och som fick skälfva af köld och digna af trötthet och hunger. Men som till sist kom till prinsens slott och fick hvita vingar och drog in i all sköns härlighet.
Danserskan gick längre ut. Vattnet nådde henne öfver höfterna, det började draga nedåt i kjolarna.
Från Rush streets katolska kyrka, Notre Dame, ringde plötsligt klockor. Ljusen från hallarna nådde nu tvärs öfver floden klart och tydligt gatflickan.
Och i deras spel förvandlades allt. Vattnet lyste som smaragd. Bananasskalen blefvo till guldglänsande båtar, hela flottiljer, som drefvo ut att möta prinsessan. Himlen flammade i solnedgång, fyrens ljus lyste som en stjärna och smala silfverband tycktes fläta sig öfver vattnet för att emottaga den väntade.
Hon knäppte händerna, tryckte dem hårdt mot bröstet, slöt ögonen och lät sig falla framstupa.
Det smutsiga vattnets vidgande ringar skimrade i regnbågens färger, vredos till förgätmigejkransar, inom hvilka små armar vinkade och barnaögon tindrade; alla stjärnor strålade, alla ljus lyste och alla klockor klungo och spelade den kväll, lilla Lisa gick in i sin sagas himmelrike.
VIII.
En historia om hösten.
Det var i slutet af oktober.