Hugo Nordling hade i öfver en veckas tid logerat hos en bekant, en snickare, den man, som delgifvit honom nyheten om det sista pänningebrefvet.

Han hette Mattson. Det var en enkel karl, men med de förutsättningar för sitt goda uppehälle, som det nya landet fordrade i yrkesskicklighet, arbetsamhet, sparsamhet och ordentlighet. Han hade varit tio år i den stora staden, ständigt knogande, aldrig utan arbete, men ändock ej ägande förmågan att höja sig öfver de tio tusen kamraterna. Sålunda var han ej sin egen, hade aldrig kunnat börja ens den anspråkslösaste lilla verkstad. På de stora fabriker, där han arbetat, hade han aldrig stigit till någon slags förman. Ej heller hade han gift sig och följaktligen ej skaffat eget hus på egen grund. Men han hade alltid varit väl aflönad och hans sparbanksbok i Illinois Trust and Savings Bank var på insättningssidorna välfödd.

Hugo hade lärt känna honom på inackorderingsstället. De hade haft rum bredvid hvarandra och språkat tillsammans om kvällarna vid pipan och lagerölet. Hugo tyckte om honom på det vis, en sådan natur alltid gör: som en pålitlig och god man, visserligen djupt underlägsen i andliga ting, men med sund och praktisk blick på omgifning och världens enklare vägar. Mattson såg upp till Nordling, viss om att han en gång skulle blifva något för svenskarna mycket hedrande bland de nackstyfva yankeeborna, som han aldrig lärde sig blifva kamrat med — endast arbetsdjur åt. Hur det var, hade Mattson aldrig glömt sitt land, han längtade hemligt tillbaka till sin bygd där han tänkte sig — så gick drömmen — en gång få köpa ett litet ställe, en bättre bondgård, ja, en liten herrgård. — Och nu var drömmen färdig, om ett par veckor skulle han vara öfver på den andra sidan med späckad plånbok — öfver, för att aldrig mer fara på det stora vattnet.

Mattson hade det sista halfåret bott i Lake View, långt norr upp. Han hade haft en liten våning och eget hushåll. Då Hugo beslutat, som en sista planka, att uppsöka snickaren, hade han genast fått en soffa i salen att ligga på och därjämte själffallet inbjudits deltaga i alla måltider. Mattson hade förbättrat dessa betydligt, han var glad få inför Nordling utveckla sina hemkomstplaner.

Det var ej roliga samtal för Hugo. Han kände sig som en hund vid smulorna från den rike mannens bord. Han försökte emellertid gifva alla de råd och upplysningar han kunde om det lämnade fosterlandet. Och så hade dagarna gått — i dag skulle Mattson resa. De stora höstexkursionerna med lägre biljettpris hade just börjat och Mattson köpt sin steeragepassage. Ty det kunde ej falla honom in att ens nu sikta så högt som till en andra-klassfärd.

En natt till skulle Hugo ligga kvar. Sedan var alltsammans uthyrdt och möblerna sålda till en tysk snickarmästare.

De sutto alla tre vid den nyss slutade måltiden. Kofferten och en lår voro nedsända. En sista omgång fatöl var efterskickad och nya cigarrer tända. Tysken sade något om Vaterland och att han tänkte resa hem om fem år med hustru och barn för att visa dem Berlin, kejsaren och Grossvater och Grossmutter. Och, tillade han, dricka ett sådant öl, som endast Deutschland bryggde.

— Sverige är mycket vackert, sade Mattson. Och Stockholm är en af världens vackraste städer — det vet ni väl, mister Schultze?

Schultze nickade och bolmade.

— Ja, ja, gewiss.