— Skål för gamla Tyskland, sade han.
De drucko.
Nordling tittade i kannan. Det fanns ej något kvar till en skål för Amerika.
Det var tid att gå ned till stationen. Tysken tog afsked, Hugo skulle följa sin värd.
Kabelvagnen rusade genom gatorna. Förbi den stora parken, ned Clark, in i tunneln. Upp igen mellan de höga husen, hvars toppar redan sveptes i ett svafvelgult töcken. Genom vindlande passager, där folk trängdes och lyktor började flamma. Det sorlade omkring dem, stadens lungor flämtade. Vid hörnen blåste oktobervind, hvirflande om med smuts, spillning, stickor och strån. Ändtligen lyste järnvägshallens stora fönster. Järn- och glaskupolen liknade en ofantlig ostkupa.
Vid alla perronger stodo ångande tåg. De bevakade gallergrindarna släppte långsamt igenom den ringlande strömmen af resande — mest hemåtvändande invandrare. Svindlande högt upp under glastaken, där ångmassor simmade som skyar, hängde stora glober, hvars intensiva ljus utsände hvita strålknippen som från solar. Det ekade rundt om af hvisslingar, af klockringningar, af hammarslag, af röster och tramp från tusen fötter.
Vid en upphöjning, belamrad af koffertar af alla slag, stannade Hugo och snickaren. Stapeln af resgods reste sig öfver dem som ett hus.
De hade god tid. Nordling visste ej hvad han skulle säga. Det förekom honom som skulle han själf aldrig få lämna staden — äfven i lyckligt fall, med arbete och pänningar, skulle ej landet vidare släppa honom. Han var död för den där andra sidan, dit Mattson och alla rundt omkring gingo. Han tyckte sig se, hur han i framtiden ofta följde hemresande vänner ned till en station och där tryckte deras händer och sade:
— Farväl — hälsa det gamla landet.
Liksom man bjuder en döende afsked på väg till något imaginärt, något som man i barndomen visste finnas, men sedan förlorat tron på, tappat bort.