På en godskärra satt en sjöman. Han var brun som en kaka tuggtobak och hade blåa tuschskepp och ankaren på händerna och armlederna. I handen höll han en liten kardus i stanniolomslag och med indigofärgad etikett. Den föreställde en sjöman, som stod på ett ben bredvid en tågrulle och svängde sin mössa i skeppsdans. Tobakens namn lästes öfver: Sailor Boy. Ett knyte stod bredvid kärran. Ur karlens ficka hängde en lång ostindisk näsduk i granna färger.
— Hej, sade han, kom hit, boys, och tag en bit. Tugga och var glad, ty nu segla vi tillbaka till Old England! Tillbaka till merry old England. Home, you know.
Och han började sjunga med skroflig röst någon sjömanssång, som handlade om hem och älskad kust och fosterland och stormar och strid och försvar och hjärtan som alltid skulle klappa för dear old England.
— Adjö, sade Nordling plötsligt. — Jag kan ej stå här längre. Tack, Mattson och — och hälsa Sverige.
Han gick raskt sin väg utan att se sig om. Det kändes som krympte hjärtat våldsamt samman, som kramadt af en fruktansvärd hand. Och därpå fylldes bröstet med något hett — bestämdt skulle det sprängas och hjärtat brista.
— Nu är sista förtöjningen kastad, sade han. Han sade om frasen flera gånger, men visste ej hvarför. Utkommen på trappan kände han att det regnade, graniten var svart af regn. Det var kallt och kändes skönt. Han gick rakt fram med ansiktet uppåtvändt, höstregnet sköljde som strida tårar öfver kinderna. En spårvagn stannade. Han klättrade upp och den rullade vidare. Först i tunneln märkte han att det händelsevis varit ett nordsidans kabeltåg, som han gått upp i. Det kunde lika gärna hafva varit västsidans linje, ty han brydde sig för stunden ej om hvad han gjorde. Han hade icke ens pängar till afgift för färden. Då konduktören kom fram, såg han upp och sade endast:
— Jag har inga pängar. Jag är utan arbete. Jag är mycket trött. Låt mig åka upp till Lake View.
Konduktören såg på honom ett ögonblick, svarade ingenting, men gick därefter tillbaka till sin plattform. Vagnen for vidare i regnet.
Nordling återvann småningom sin behärskning. Han tänkte på konduktörens medgifvande och tyckte strax att det på nytt bedrägligt ljusnat omkring honom. Denne främmande karl hade utan vidare kunnat brutalt kasta af honom, men i stället — ah, människorna här voro dock ej så farliga, endast de togos på rätt vis. Kunde han blott få minsta lilla inkomst.
Det drog svalt från vagnens öppna framsida. Takets läderstroppar fläktade bakåt för vinden. Den stora lyktan på motorvagnen var tänd, ljuset skar dimman i triangelform. Butikfönstren, fullklistrade med valupprop, började tändas.