Vid hörnet af Chicago avenue steg Hugo af. Han ville se om något bref möjligtvis kommit till Ostroems. Då han hoppade ned, vände han sig till konduktören, som redan drog i klocksträngen, signalerande till föraren att fortsätta.
— Tack för er hygglighet!
Konduktören, skramlande med sin pänningväska, svarade endast, utan att vända på hufvudet:
— All right.
Vagnen försvann i den tätnande dimman, de bakre taklantärnorna lyste som två runda ögon och luftledningens koppartrådar hväste och sjöngo länge öfver Nordlings hufvud. Då ett nytt stort searchlight dök upp öfver spåren, klyfvande töcknet i trekantsljus, gick ändtligen Hugo.
Det fanns intet bref. Han stannade ej för att träffa någon utan vandrade modfälld vidare.
Som han gick, fick han hastigt känslan af att någon följde efter honom. Tvärgatan var smal, trädplanterad och hade broläggning öfver trottoarerna. Den var dimhöljd och folktom. Steg i takt med hans egna ljödo, då han lyssnade, bakom honom.
Han stannade.
Långt bort i det gulgråa, sväfvande dunklet stannade då också en svart gestalt. Den såg liten och undersätsig ut.
Nordling fortsatte några steg och vände se’n plötsligt. Mannen bakom hade börjat gå men sprang nu åt sidan och doldes af ett träd.