Hugo väntade länge. Därpå gick han långsamt tillbaka. Ingen syntes.
Han gick ut midt på gatan och väntade, ögon och öron skärpta. Han trodde sig slutligen se en mörk figur krypa efter en tegelmur till vänster.
Nordling var ej rädd. I stället befann han sig i ett sorts galghumör; tanken på den sorgliga situation, i hvilken han befann sig, gjorde honom oförvägen och det föreföll honom tragikomiskt att en rånare gjorde sig besvär att leka hans skugga. Men vid det att ordet skugga drog genom hans hjärna, föll det honom in att det mycket väl kunde vara en Pinkertonman eller någon annan privatdetektiv som »skuggade» honom. Han togs kanske för rånare.
En förbittring som den, hvilken förmått honom att halft strypa stackars doktor Smith för ett par veckor sedan, sjöd oväntadt i hans ådror. Det blef rödt för ögonen och hamrade i bakhufvudet. Med ett par språng var han öfver på vänstertrottoaren och grep en hukande gestalt i nacken. Det var en liten karl i topphatt på ett krusigt hufvud och med ringar i öronen. Han blef utan tvifvel dödligt förskräckt, men yttrade ej ett ord, endast kröp ännu mer samman som en katt eller igelkott. Plötsligt gjorde han sig fri med ett snabbt grepp, flög åt sidan och sprang därefter nedåt gatan. Han sprang oerhördt fort och var snart försvunnen i dimman, men Hugo tyckte sig, vid den hastiga tvärvändningen under hans händer, ha sett ett par vilda, svarta ögon och en dubbel rad af stora knappar, som blänkte likt silfvermynt på en sammetsjacka. Och ett rödt skärp hade lyst till. I en blink såg han för sig Ysaïls bild och på en gång var han åter inkastad i trollkretsen af mystik. Det var en af zigenarna — hvar fanns Ysaïl?
All trötthet och modlöshet var borta. Kunde han blott finna äfventyrsflickan, skulle han aldrig mer slappna till. I morgon skulle han söka öfver hela västsidan. Hon var blomman, som fick honom att glömma omgifningen — när han nu tänkte efter, föreföll det fabelaktigt att han de två sista månaderna kunnat flyta med utan att dragas i djupet. Och han ville placera detta faktum inom det gåtfullas område, Ysaïl hade gifvit gatdrifvarlifvet dess skimmer, ett skimmer som värmt och tändt hans fantasi och som skulle till sist få honom att haka sig fast vid en af ekrarna i Den Nyckfullas hjul.
— Jag blir ju poetisk, log Hugo för sig själf.
Och han mindes sin dagbok, den lunta papper med alla nedkastade intryck, som han i ett par års tid roat sig med att fylla. Det hade varit hans föresats att troget gifva åt dessa blad de öden, hans färd skulle skänka. Hvilka äfventyr hade han ej trott sig kunna komma att anteckna. Början hade också gjorts — det var soliga sidor, fulla af förhoppningar, undren som den nya världen visade ett par vidgade och iakttagande ögon. Men nu var det länge sedan han rört vid papperen. Han skulle nog aldrig våga bläddra och titta i dem. Det var med dem som med hans teckning utom fackritningen. Fantasi och drömbilder, som han nödvändigt måste slunga. Det fanns en hägring kvar, som han alltid skulle spara på, hans uppfinning. För ögonblicket tordes han ej tänka på den, men på den var han monoman. Men allt annat skulle kastas, förtöjningar, som måste lossas likt det band, han känt brista, då han följt snickaren ned till stationen. Känslan af att han aldrig skulle återvända till en fosterjord.
Det ljöd musik. Hugo stod utanför ett kapell. I dimman syntes de smala, gotiska fönstren orangefärgade.
Det var en liten svensk kyrka. Han steg in.
— Det blir slutet på i dag, sade han. En aftonmässa öfver alla de dumma drömmarna hemifrån.