Det var en helt liten sal, och blott på de främsta bänkarna sutto några människor. De flesta voro gamla gummor, och Hugo såg att de hade näsdukarna hopvikta och lagda på psalmböckerna, som de brukat i det gamla landets bondkyrkor. Några äldre män sutto där också med tofvigt och grånadt hakskägg. Ingen ungdom syntes. Då och då hostade någon af de skröpliga åhörarna och det ekade bort i vrårna. Nordling satte sig vid dörren.
En mager man spelade på en liten kammarorgel framme vid det blygsamma altaret. Han var förmodligen också predikanten, men just nu spelade han och sjöng. Det var en gammal välkänd Sankeymelodi, som Hugo kom i håg se’n barndomen. Darrande stämmor hjälpte till och föllo in i refrängen.
— På den andra sidan floden —
sjöng mannen vid orgeln.
— — andra sidan floden —
sjöngo de gamla efter.
— Vi skall mötas i himlen en gång,
hördes prästens röst.
Och de gamla gubbarna och gummorna sjöngo med sina darrande och spruckna röster:
— Vi skall mötas i himlen en gång.
De upprepade denna refräng som en tröstande försäkran och den lilla orgeln brusade högre, sången steg och ljöd helgjutnare, det gaf återljud i det skumma templet.
På nytt dämpades orgeltonerna och den spelande tog om med uppåtvändt anlete:
— På den andra ...
Församlingen sjöng med.