Hugo smög ut. Han längtade upp till de tomma rummen i Lake View. Det var en lång vandring, men han kände att han kunde gå fort. Dörren slöts tyst bakom honom och han lämnade på tå den lilla svenska kyrkan vid den fattiga gatan, där en handfull skuggor i den mörka höstnatten beredde sig till en sista resa öfver okända djup.
Han gick raskt, och på en timme nådde han Mattsons bostad. Nyckeln fanns öfver panelen, som vanligt. Han steg in.
Hushållerskan hade gått. Då han tändt gasen, såg han, att hon på ett bord satt fram tallrik, glas, knif och gaffel, som till kvällsdukning, men ingen mat. Han undersökte skafferiet, men där fanns endast en bit degig och kall äppelpaj. Han letade efter något att dricka, men intet fanns. Då han ätit pajsegmentet sköljde han ned maten med ett glas vatten från vattenledningen. Därpå tittade han in i det lilla sofrummet. — Jo, det var bäddadt. Fanns månne tobak? — Verkligen, i en bleckburk låg en bottensats. Han skrapade omsorgsfullt ihop smulorna och fyllde sin gamla majspipa. Den blef nästan full. Girigt dragande blossen gick han fram och tillbaka i de tomma rummen. Och hans reflexioner formade sig till en sista dagbokssida.
Han erinrade sig en sista gång alla umbäranden och missräkningar. Det blef ett kapitel om svält, om gradvist nedsjunkande i liknöjdhet och om utplånande af en del känslor, han lärt sig att kalla goda. Men det blef också rikt på nya erfarenheter, på räknande med nya, förut dolda krafter och oanade möjligheter. Hvarje dag hade varit ett äfventyr — när han nu denna höstnatt öfverblickade dem, såg han rad läggas till rad af upplefvelser, som förut skulle tyckts honom diktade. Men det var fortfarande vemod öfver det mesta och han kunde ej tillbakahålla en suck vid tanken på den ungdomsperiod, som nu gick till ända. Det tycktes honom, som vore lifvets höst redan nära, som tillhörde han hösten, vore ett höstens barn. Till och med Ysaïl, som skymtat förbi någon natt af den stora stadens nätter, bar bild af höstblomma. — Skrefve jag nu, sade han, och skulle fylla de många blanka sidorna i min stackars dagbok med en historia om början af mitt lif — ah, hvad är det jag säger, om början af slutet på mitt lif här ute, så skulle det blifva en sammanfattning af det hela, som kunde kallas en höstens historia.
Lifvad af tanken gick han fortare, rökhvirflarna slogo volter bakom ryggen.
— Hvarför inte? Jag tar papper och penna och skrifver, nu sofver jag i alla fall ej på ett par timmar.
Och leende gjorde han sig i ordning vid det stora matsalsbordet. Det låg på en hylla några ark papper bredvid bläckhorn, pännor och ett par böcker. Han bredde ut en gammal tidning, som underlag och slätade ut de hvita arken. Han satte sig.
En rad af bilder drog förbi.
Där var hundra små vyer från enkla matställen, nattkaféerna på hjul, kroghålor, härbärgenas spisningsställen. Scener från gatan på alla dygnets timmar, från pantlåneställena, från parkernas undangömdaste soffor. Wosslicks källare, Ysaïls ruckliga hus, månskensfloden öfver millionärsvillorna vid sjön, fabrikskontor, O’Neills bleka ansikte med svarta ormlockar, varietébilder, poliskaskar och tusende typer från trottoaren. Danserskans döende barn, humbugsdoktorn, mistress Ostroems förgråtna spiselanlete. Tjufven som ej förrådde en kamrat — ah, där var det. Så djupt sjunken hade han aldrig känt sig som då, det kunde godt vara en allmän spegelbild af hans lif denna hemska höst.
Det hade händt nyligen vid en af hans förtviflade irrfärder efter arbete. En afton befann han sig på Wabash avenue, där den är som bredast och värst. Och där —