Hugo såg hela uppträdet som på en kinenomatografduk. — Ja visst, hvarför ej.
En historia om hösten kunde sidorna heta. En historia om hans höstlif.
Och gripen af ämnet föreställde sig den arbetslöse svensken att han berättade episoden för någon, som sedan i sin tur beskref den. Så liflig var hans inbillning att orden under pennan fingo lefvande flykt, och han skildrade, glömsk af situationen, fotografiskt och likväl fantasibemängdt. Han såg sig själf bortglömd, död i främlingslandet och den imaginära åhöraren däremot välbehållen hemma och berättande med öfverlägset och samtidigt medlidsamt tonfall.
Hugo Nordling skref. Pipan slocknade och lades bort. Gasen brann öfver hans hufvud med ett svagt fräsande ljud. Detta skref han:
En dag så där i oktober, när höstens regn slår mot min ruta och skymningen stiger tidigare än vanligt kring lyktornas ljus, tänker jag hvarje år på en god vän, jag en gång hade, och som nu troligen ej längre finnes till. Jag säger troligen, ty jag lämnade honom i en världsdel, för hvilken han var lika litet anpassad som fisken för fågelns element, och jag har aldrig hört något från honom sedan den dag, vi skildes.
Han berättade mig en gång följande:
En höstkväll, då han vandrade fram längs en af regnet uppblött aveny, grubblande öfver hvar han skulle få nattlogis och ett mål mat, hejdades han vid hörnet af en tvärgata af en individ, än mer sluskig än han själf. Detta ville säga mycket, ty han hade i nära sex månaders tid fört den mest tänkbart problematiska existens, efter det den lilla pänningsumma, han medfört vid sitt emigrerande, i det främmande landet hastigt smält bort.
Den i trasor höljda figur, som med en armrörelse fått honom att stanna, tilltalade honom på följande sätt:
— Ni fryser — hva’? Ni ä’ hungrig? Inte sant — ni vet ej hvar ni ska’ ligga i natt?
Min vän betraktade i det kalla skenet af en båglampa den som sålunda hånade hans öfvergifna belägenhet. Det var en mager och svartmuskig typ, med ett par rödbruna hängmustascher öfver blåbleka läppar. Då han talade, visade hans öfre tandrad en lucka, och då han var ung och för öfrigt hade friska tänder, verkade det som hade ett par blifvit utslagna i ett slagsmål. Hans ena öga var dessutom svullet och blånaden blodsprängd, och hans annars aristokratiska och bleka anlete här och där skråmadt. Han tillade: