— Och inga vänner förstås ...
Och liksom för att kröna sin ofinkänsliga intervju skrattade han kort, lågt och bittert.
Stum, och med en känsla af repulsiv skräck, betraktade min vän nattvandraren.
— Ja, fortsatte denne, fattig, det vill säga utan pängar, och hungrig, det vill säga utstött, utom lagen — främmande land kanske också, det vill säga alldeles hjälplös — hvad tänker ni — hahaha — egentligen ta’ er till?
Då min vän ville skynda förbi, grep honom nattskuggan i rocken:
— Hör på — inte hoppar man i sjön. Hur skulle en varm visky med peppar och ingefära smaka en så’n här höstkväll, då det är för vått till och med för hundarna att sofva på asfalten?
Strax bredvid brann en röd kroglykta. Under lästes i transparenta bokstäfver på en bågskylt öfver portalen: Visky, porter, öl. Och två små emaljskyltar på ömse sidor ingången upplyste i feta, svarta bokstäfver om att: Varma korfvar serveras gratis till hvarje glas.
Jag anför nu min väns egna ord:
— Innan jag hunnit svara, hade den okände halft dragit, halft knuffat mig fram till kafédörren. Den gick upp, och i en dimmig lokal, hvarest den varma luften gungade i gråblå rökböljor, svagt genombrutna af några citronfärgade gaslågors fladdrande sken, skönjde jag en massa gestalter hukade kring nedspilda bord och sysslande med solkiga kort. Längst bort löpte en disk, vid hvilken några mänskliga trasor hängde, och väggarna voro täckta af mångfärgade affischer, annonserande boxningskamper och kapplöpningar.
Vi sutto i ett hörn, hastigare än jag hunnit tänka. Och två rykande toddar stodo emellan oss. Jag drack. Det brände som eld. — Nu har jag sjunkit så lågt jag kan, minnes jag det flög genom mitt trötta och förtviflade hufvud, jag sitter här på bekostnad af en buse, midt bland samhällets afskum och drägg!