Som om hade han läst min tysta tanke, sade nu min följeslagare:
— Seså, hvad är det för pjunk! Tror ni inte också jag varit fin karl — jo gubevars! I bank till och med. Än se’n? Hvad är det för något för resten att ha suttit i en bank? Nej, min käre herr svensk eller tysk eller hvad ni är för något, när vi ha kommit så här långt, så gäller det sekunden och sekundens behof. Hör på!
Och han omtalade för mig att han hittat en klocka, en dyrbar pjäs, ett guldur, dubbelboetteradt, besatt med diamanter och med en tjock och tung guldkedja till, vid hvilken hängde berlocker af olika ädelstenar. Han sade detta i låg, hes och hviskande ton, och under det våta hattbrättet glödde hans ögon som ett rofdjurs, under det ångan från våra toddyglas steg i spiraler, bakom hvilka hans hvita ansikte med de blodiga såren spöklikt skymtade.
Jag satt där slö och förintad och lyssnade till hans cyniska anmärkningar. På två dagar hade jag ej förtärt mer än några koppar kaffe och litet bröd vid någon ambulatorisk kafévagn. Den varma spriten bedöfvade, redan efter första klunken befann jag mig i ett lätt rus och jag önskade få sjunka ned på golfvet och somna in för alltid. De ruskiga gestalterna omkring mig skrämde mig ej, fastmer kände jag mig som en deras kamrat, och i det surr och den rök som fyllde krogrummet, tyckte jag mig för första gången på länge andas friare och tryggare. Någon satte ett fat rykande korfvar och en senapskopp på vårt bord. Jag började glupskt äta, under det mina ögon tårades af tacksamhet.
Men snart rycktes jag ur min dvala. Min bordskamrat räckte ut sin hand, fattade min axel och ruskade mig hårdt.
— Somnar du, idiot? Om en kvart stängs judhålan och du får bara stirra på de tre kulorna ... Laga dig i väg med det samma, så får du se’n stoppa i dig bättre saker än hundkött i korfskinn.
Jag såg stelt på min bekantskap. Jag förstod ej ett ord af hvad han sade. Naturligtvis hade han förut utvecklat ett förslag, men jag hade ej hört det.
Under förbannelser och svordomar tog han nu på nytt i största korthet om sin plan, hvilken helt enkelt var den, att jag skulle pantsätta den hittade klockan i närmaste lånekontor, hvilket som skylt, enligt landets sed, öfver dörren bar tre förgyllda kulor. Själf kunde han ej göra det, emedan han riskerade att ögonblickligen arresteras som tjuf, då han var en ökänd poliskund. Mitt utseende var emellertid fördömdt hederligt, för att ej säga dumt, och därför anförtrodde han mig också klenoden — en sak, som han ej ville göra åt hvem som helst. Nu skulle jag raska på, ta hvad som bjöds af juden den gamle, knepige polacken, och därpå skynda tillbaka till krogen. En tredjedel af pängarna skulle blifva mina.
Jag reste mig. Klockan med kedja och allt hvilade redan i min ficka. Ej för ett ögonblick tvekade jag att göra som tjufven bedt mig. Det förekom mig helt naturligt att jag skulle hjälpa honom, liksom att jag skulle betalas därför. I det ögonblicket tror jag att alla moraliska begrepp, som tiotals års omsorgsfull uppfostran präntat i mig, försvunno som dun för vinden. Min förtviflade belägenhet, hungern som ref i mina inälfvor, spriten, som brände min hjärna, och min nattbekantskaps magnetiserande ögon förenade sig till något hotfullt, till ett dunkelt medvetande, ur hvilket framgick en befallning, som jag måste lyda. Jag tog några vilda snedsteg, som ej uppmärksammades i trängseln och sorlet, nådde dörren och skuffades ut.
Våt och kall låg gatan där med höstens dis mellan husen. Avenyens träd sträckte sina aflöfvade grenar likt af svält utmagrade och nakna armar mot den tunga skyn. Aflägset hörde jag hafvet stormvräka och vinden hvisslade kring knutarna. De flämtande ljusen och skuggorna från trädgrenarna, dem blåsten satte i ständig viftning, regnets isande kyla, förstärkt af nordlig vind, den breda, men redan folktomma gatan, mörkret — allt, till och med luckorna för stängda butiker och verkstäder, hvilka jag tyckte symboliserade hopplösheten för den arbetslöse och utestängde, talade till mig höstens fruktansvärda språk, hviskningarna om det förestående slutet, vintern och döden. Men om nattluften kom mina trötta lemmar att rysa, kylde den likväl ej mitt sinnes brand och skingrade icke för ens bråkdelen af en sekund mina förvirrade intryck. Jag sprang fram mot närmaste hörn, där pantlånekontorets skyltkulor glindrade högt öfver dörren, och där för länge sedan mina egna få dyrbarheter från fädernehemmet hamnat. Regn och vissna löf yrde i blåsten kring mitt hufvud.