Vid tvärgatan måste jag stanna. En polisvagn svängde just om, gonggongen skrällde, hästarna sträckte i galopp och konstaplarna med dragna battonger och revolvrar hade svårt hålla sig fast på sätena. Men jag skänkte ingen uppmärksamhet åt den vanliga synen utan skyndade in i den lilla trånga butiken, just som den gamle juden ämnade regla dörren.
I närmaste afskrankning vid disken gick jag in. Korgdörren slöt sig bakom mig och helt lugnt lade jag klockan framför mig. Hur hade jag ej vid mina första besök, fylld af skam, först ångestfullt i timmar vandrat utanför den afskydda lokalen, därefter som en strykrädd hund smugit genom dörren och slutligen med bultande hjärta, ömsom rodnande och bleknande, likt en brottsling dragit fram min konfiramationsklocka eller silfverkuvertet efter min mor. Men nu stod jag kall och nästan småleende inför den hukande gestalten, som girigt med vana händer undersökte den stulna panten.
Det blef en kort affär. Några sedlar, representerande ej ens sjättedelen af verkliga värdet, trycktes i min hand för uret, tillsammans med det kvitto, på hvilket samma falska namn, jag förut brukat uppgifva, också nu stod. Jag gick långsamt ut.
Jag glömmer aldrig den häpnad, som bemäktigade sig mig i nästa minut. Ej så mycket af att trottoaren var fylld med folk, fattigt folk och trasigt folk — ty sådan var stadsdelen — folk af alla nationer, barhufvade, smutsiga, med ansiktena plöjda af sorgens och umbärandets fåror. Ej heller af att polisvagnen stannat utanför den krog, jag nyss lämnat, och att konstaplarna spärrat ingången, ty dylika hastiga razzior hände när som helst i kvarteret. Nej, hvad som naglade mig fast i smutsen på gångbanan, fängslade hela min gestalt, och kom mig att med spärrade ögon dricka hvad jag såg, var ett hvitt och blodskråmadt ansikte, hvars ägare med handklofvade händer skuffades ut ur krogen och kastades upp i vagnen. Och egentligen ej heller det, utan att detta ansikte vändes mot mig med tysta, igenkännande ögon, som tydligt sade: var lugn — tag pängarna och njut dem, icke förråder jag en kamrat. Icke en rörelse gjorde han, icke en rörelse gjorde jag, och vagnen rullade bort, körd i galopp, under massans skrän, hvisslingar och några kastade småstenar. — Han hade rånat en herre, sorlade man omkring mig, slagit honom sanslös och tagit hans dyrbara klocka. Nå än sedan, mumlades det, han var känd som en hygglig karl i alla fall — han, min kamrat. Och käre vän, i det ögonblicket tyckte jag det själf ...
Hvad jag sedan gjorde, ja — men hvarför icke. När jag vände mig om, stod, huttrande under en påkastad sjal, en bararmad och vacker, men svulten, mager och sminkad ung flicka strax bakom mig. En asfaltblomma, ett höstbarn som vi alla, tjufven, jag och de andra. — De pängar, jag hade, räckte i tre dagar.
Detta berättade mig, som sagdt, en vän, jag en gång hade. Han berättade det en höst, och det har alltid förekommit mig, som var det en historia om hösten. Det vill säga, om den opoetiska delen af hösten, om den höst, som, oberoende af ålder, finnes i lifvet. Regnets och nattskuggornas höst, hvilken lyckligtvis ej är till för alla. Men jag påminner mig den alltid så där en kuslig dag i oktober.
Om min vän har jag aldrig sedan sport ett ord.
Då Hugo skrifvit de sista orden, brast han i gråt. Det förekom honom, som hade någon från det hvita papperet uttalat dem med hög och tydlig röst. Det ännu ej torkade bläcket lyste svart mot det hvita, och han tyckte sig stirra på sitt eget liktal. Han kastade pennan och var färdig skrynkla samman bladen. Men på en gång öfverväldigad af trötthet sjönko armarna ned och han kände sig färdig att somna med hufvudet på bordet. Han steg likväl upp och raglade in i sofrummet. För trött att kläda af sig somnade han, utsträckt snedt öfver sängen, som hade han stupat. Gasen brann öfver bordet i ytterrummet och lågan flämtade stundom till, som hade någon andats på den.
IX.
Den inre dörren.
— Knackade det?